Mini bolla konferensen!

Hallå!
Nu var det ett tag sedan jag skrev på grund av att jag har haft en massa spännande händelser i mitt liv som tyvärr tillfälligt skiftat fokus från allt ”roligt” till allt ”nödvändigt”, inklusive skrivandet!

Så! Jag röstades fram av diabetes föreningen Västerås att åka och kolla in minibolla konferensen i Katrineholm som arrangeras av några riktiga eldsjälar från facebook gruppen ”bolla diabetestankar”. (Då jag inte har exakt koll på vilka som är engagerade på vilket sätt så nämner jag inga namn i mer än på en bild senare)

Jag hoppade in i bilen efter jobbet och for ner, redan på vägen ner så kröp spänningen sig starkare i mitt bröst, dom hade skrivit nått om ”yoga” och jag kunde se min lönn-feta pappa kropp framför mig iförd trikåer i nån avslöjande ställning.

Men väl på plats så mötts vi upp i lobbyn på mitt hotell efter alla praktiska saker var lösta som bagage och rum.
Ett av mötena som jag minns bäst är ett oerhört fint par där kvinnan var typ 1 och hennes man var med som anhörig, en dedikation som gör mig tårögd när jag tänker på den (vilket i sig kanske inte säger så mycket då jag ganska ofta grinar åt saker).
Men det verkligen märktes hur mycket dom betydde för varandra och dom hade rest ganska långt för att komma dit!

Vi fortsatte till bowlingen som fredagens ”enda” händelse, och låt mig bara säga att jag tycker det är ett genidrag att ta med en skara människor som knappt känner varandra till lite offentlig förnedring mixat med tillgången av alkohol.
Vi lärde alla känna varandra ganska snabbt och lagom till maten så satt vi i vad som för första gången i mitt liv var normalitet!?!?
En helt absurd känsla för mig som nybliven ”garderobs-rymmare” inom diabetes-skam.

Avskyr bowling… och stryk fick jag också… syns om ett år 😉

När så småningom diskussionerna vid bordet började ta mer fart så fick jag höra dom mest fantastiska historierna och jag fann mig själv i en situation där jag helt plötsligt började avslöja saker jag aldrig berättat förut, och det var skönt, folk förstod.
Men inte nog med det, vi mötte varandra med acceptans, vi lyssnade till varandra utan kritik eller motsättningar och vi blandade det med humor, skratt, sympati och egna erfarenheter!

Om jag fick önska nått så är det att alla diabetiker skulle ”tvingas” till en sån här sak, för jag tror att dom allra flesta skulle upptäcka en helt ny värld gömd i våran ganska kalla och hårda tillvaro.
En värld som är så äckligt tok-gullig att en stor hårig luns som jag själv återigen blir tårögd.

En halvseg-lördags morgon senare drar konferensen igång med att arrangörerna Linda Blom och Johanna Brodin välkomnar alla till en härlig konferens!

Sedan drar konferensen igång med en föreläsning om ”kostens betydelse i det offentliga rummet”.
En väldigt intressant och lärorik föreläsning om kost,ekonomi och marknadsföring som bland annat gjort att vi äter som vi gör.

Och sen kom mardrömmen… YOGA!
Jag kan knappt med ord förklara hur mycket det tog emot att ens föreställa mig att göra detta, men jag tänkte att om jag ändå ska göra bort mig så ska jag göra det helhjärtat!

Jag är taggad som aldrig förr, tiden nästan fryser när instruktören öppnar munnen och ut kommer nått som slutar i stil med: ”det kanske är mer praktiskt om vi sitter på våra platser och kör stol-yoga istället”
Lättad men ändå smått besviken inser jag att det är för det bästa…
Men vilken grej det var, det var mycket bättre än vad jag trodde det skulle vara!
Jag kan starkt rekommendera att testa det!

Vi avslutade sedan för dagen och drog oss till ohlearys för mat och dryck, och medans vi sitter och äter så händer en av dem märkligaste grejer jag varit med om.

Jag får nys om att första föredraget kommande dag är BD som ska komma och berätta om produkter och tillbehör, och man frågar mig skrattandes om jag kommer kunna ”hålla mig i skinnet”.

*(Dom som har följt min blogg ett tag har kanske uppmärksammat ett inlägg jag gjorde som hade flera tusen visningar ang hur nålar slits och således ser ut under mikroskop, ett experiments som startades på grund av en bild som cirkulerade och som sedan visade sig via en annan artikel ev vara fabricerad av just BD) ==>> Kan läsas här <<==

Helt plötsligt kommer Kajsa in som är föreläsaren från BD, hon kommer förbi och hälsar på alla.
Jag tar henne i hand och säger:
Jag: Hallå, jag heter Jonatan!
Kajsa:Hej, jag är Kajsa! Jo jag vet vem du är!
Jag:(Med lite nervöst skratt) hehe jaså?
Kajsa:Jodå! Jag bland annat följer din blog!
CRAP!!!!

Lite skratt och småprat senare visar det sig att hon är en väldigt jordnära och härlig person, men jag måste erkänna en viss nervositet från min sida, men hon respekterade att jag så gott jag kunde bara försökte vara opartisk och med facit i hand måste jag erkänna att jag tycker väldigt bra om BD.
För om jag bortser från det med artikeln så har jag använt bd nålar i 15 år och under dessa tusentals nålstick har jag aldrig upplevt nått kvalitets problem! Vilket är mer än vad jag kan säga om nästan alla andra produkter oavsett om dom har med diabetes att göra eller inte!

Kvällen rullade på med massor med skratt, storys, sympati, empati och en tung förlust i shuffleboard!

och där i fjärran kan man skymta en av vinnarna och den j*veln tog mig i bowling med!

Nästa morgon fortsatte med Kajsas föreläsning om BD som var oerhört kvalitativ även om en del reklam såklart läckte in ;-).
Men hon gjorde det över min förväntan och min tidiga skepsis var helt i onödan!

Och efter detta så kom en föreläsare upp och mer eller mindre förstörde varenda tårkanal jag satt inne på!
Hon kallas tessan men heter på facebook, Jtk PinktBalance.
Hennes historia var makalös och det känns som jag missade hälften när jag i smyg försökte torka tårarna ur skägget!

Slutligen vill jag tacka ALLA från minibolla och jag vill ge ett extra tack till västerås diabetesförening som hedrade mig med uppdraget som kommunikatör!

Jag är så jävla tacksam att jag gjorde detta och råder er alla som har med diabetes att göra att åka om ni får chansen!

Annonser

Hade insulin kostat så hade jag dött!

Jag läser mig igenom informationsflöden och på sistone så sägs det att det lagts fram förslag att insulin ska upphöra att vara gratis för diabetiker och ska istället läggas över på högkostnads kortet.

Det finns säkerligen både för och nackdelar med detta men jag känner att jag istället för att ta ett parti glider in i tankarna kring hur mitt liv hade sett ut om detta var en realitet från början.

Jag växte upp i ett hushåll där utbrändhet, bipolaritet och alkohol missbruk var ett faktum.

Jag själv levde i förnekelse kring min diabetes och gjorde minsta möjliga för att för att överleva den, jag mer eller mindre levde på en eller två doser insulin per dag och brydde mig inte nämnvärt mer än att jag inte ville bli akut sjuk.

Efter femte mötet med vädjan om hjälp hos socialen så valde jag att hinta om att jag var suicid, (vilket var en överdrift men inget hände annars) dock var jag ju tvungen att göra det tillräckligt subtilt för att inte bli institutionaliserad.

Och se på fan, det funkade, min skola gick i god för att jag var ganska illa däran och äntligen hände nått.

Jag hamnade på ett vandrarhem i väntan på att JAG med betalnings anmärkningar från obetalda sjukhus besök, (japp, ett barn vart anmärkt på grund av förälderns slarv) skulle ordna en lägenhet.

Jag minns inte exakt normen längre men jag vill minnas att jag fick 87 kronor per dag av socialen som jag hämtade ut veckovis, dock på detta vandrarhem fanns inget kök, eller kyl… så dom pengarna gick åt fort.

Jag överlevde tack vare att jag svartjobbade som bartender 3 dagar i veckan medans jag pluggade… anledningen till att jag jobbade svart var att om jag jobbade vitt så hade soc dragit in hjälpen jag fick och skulle få, men pengarna som var 50 kr i timmen hade aldrig räckt för min överlevnad.

Just här kan jag ärligt säga att om insulinet hade kostat hade jag dött…

Efter några månader flyttar jag in hos en kompis i en helt ok lägenhet, livet ser ut att ordna sig men när kompisen flyttar vidare visar det sig att soc bara kan stå för halva hyran, anmärkt och utan val så måste jag i stort sett lägga hela slanten från soc på lägenheten för att ha någonstans att bo.

Pluggade fortfarande gymnasium och som tur var hade jag talang i min bartending, utan svartjobb hade jag dött av svält, med svartjobbet hade jag råd med mat, hade insulin kostat så hade jag återigen dött…

Så småningom kommer jag loss från gymnasiet med ganska dåliga betyg, detta gör att jag hamnar i industrin som tack och lov har ganska bra lön och jag träffar min äldsta grabbs mamma.

Allt verkar gå ok och jag bestämmer mig för att plugga, säger upp mig och hoppar på en linje…

Då spricker det med grabbens mamma och jag bestämmer mig för att lämna allt till henne och hon tar grabben medans jag löser den delen av mitt liv igen, i ett par månader flyttar jag runt mellan polare innan jag landar en lägenhet.

Och återigen finner jag mig i ett läge där 50 procent av min csn går till hyra fast jag har bostads bidrag och livet blev återigen knapert, och även här inser jag att jag hellre hade levt utan insulin än utan mat, särskilt dom perioderna jag hade min grabb.

Även om dessa situationer kanske inte är supervanliga och skyddsnätet kanske funkar bättre idag och vi har ju högkostnads kortet, så blir jag rädd, inte för min skull, jag har det bra nu men för dom som hamnar på fel ände av detta, dom som inte kan motivera varför dom ska kämpa med sina liv och diabetes.

Och om det nånstans bara handlar om pengar så skriver jag gladeligen upp mig på 50 procent skatt! bara ni kan garantera att mina barn och barnbarn får gratis sjuk och tandvård!

Dela gärna! Jag är stolt över min historia och delar gärna med mig av den! Och var tacksamma för det vi har! Allt kan försvinna!