Libre till diabetes typ 2?

Jag blev på min förra föreläsning inbjuden av Abbotts representant till en konferens i stockholm och det är jag väldigt tacksam för!
Min fantastiska länsförening röstade igenom att jag skulle få åka till konferensen och jag inte bara lärde mig nya saker utan jag fick se en ny väg och bildade mig en annan åsikt tack vare detta!

Min åsikt har varit sedan länge att alla minst borde bli erbjudna libre så fort man behöver/får insulin behandling, av den enkla anledningen att det är då man såpass noga behöver övervaka sitt blodsocker.

Men oj vad fel jag hade, jag fick lyssna till två ytterst kompetenta sköterskor som kunde presentera statistik för mellan 20 och 30 personer med diabetes typ 2 där man testat att sätta in libre, fast man inte hade satt in insulin behandling.

Min första fundering var: ”hur ska det hjälpa dem?”.
Men statistiken talade tydligt att precis som med min egna diabetes typ 1 så vart deras blodsocker bättre ju mer dom mätte.

Under föreläsningen så ändrades mitt tanke mönster och jag tror jag kunde mer leva mig in i situationen.

För frågan är om det inte lite är som bensinförbrukningsmätaren i bilen?
När man inte har den framme så vet man rent krasst inte hur ens körning påverkar förbrukningen och då bryr man sig inte just heller, medans när man har den framme så ser man varje gas-pådrag, varje motorbroms och varje uppstart.
Jag tror i alla fall att jag då anpassar min körning mer tack vare informationen som ges.
Det var uppenbart att oavsett hur dom behandlade sin diabetes så fick dom en liknande effekt.

Den här informationen är dock alldeles för liten för att på nått sätt räknas som källkritik eller solid fakta, men den räckte för att ändra min åsikt i frågan!
Och det är en viktig start för att förbättra våran sjukvård och omständigheterna kring en av världens mest expanderande sjukdomar.

Så nu har jag officiellt ändrat min åsikt till det betydligt enklare svaret: sensorer till alla!


Jag skulle även uppskatta varmt om nån typ 2a som testat detta vill dela med sig av vad som ändrades med libren, för att ändringen är för mig tydlig men jag vill lära mig mer om mönstret som den medför!

Och glöm inte att kolla in min nystartade instagram som endast kommer handla om diabetes till skillnad från min gamla :-).
(klicka på loggan uppe i bilden eller sök på sockerisystemet på instagram)

Annonser

Hade insulin kostat så hade jag dött!

Jag läser mig igenom informationsflöden och på sistone så sägs det att det lagts fram förslag att insulin ska upphöra att vara gratis för diabetiker och ska istället läggas över på högkostnads kortet.

Det finns säkerligen både för och nackdelar med detta men jag känner att jag istället för att ta ett parti glider in i tankarna kring hur mitt liv hade sett ut om detta var en realitet från början.

Jag växte upp i ett hushåll där utbrändhet, bipolaritet och alkohol missbruk var ett faktum.

Jag själv levde i förnekelse kring min diabetes och gjorde minsta möjliga för att för att överleva den, jag mer eller mindre levde på en eller två doser insulin per dag och brydde mig inte nämnvärt mer än att jag inte ville bli akut sjuk.

Efter femte mötet med vädjan om hjälp hos socialen så valde jag att hinta om att jag var suicid, (vilket var en överdrift men inget hände annars) dock var jag ju tvungen att göra det tillräckligt subtilt för att inte bli institutionaliserad.

Och se på fan, det funkade, min skola gick i god för att jag var ganska illa däran och äntligen hände nått.

Jag hamnade på ett vandrarhem i väntan på att JAG med betalnings anmärkningar från obetalda sjukhus besök, (japp, ett barn vart anmärkt på grund av förälderns slarv) skulle ordna en lägenhet.

Jag minns inte exakt normen längre men jag vill minnas att jag fick 87 kronor per dag av socialen som jag hämtade ut veckovis, dock på detta vandrarhem fanns inget kök, eller kyl… så dom pengarna gick åt fort.

Jag överlevde tack vare att jag svartjobbade som bartender 3 dagar i veckan medans jag pluggade… anledningen till att jag jobbade svart var att om jag jobbade vitt så hade soc dragit in hjälpen jag fick och skulle få, men pengarna som var 50 kr i timmen hade aldrig räckt för min överlevnad.

Just här kan jag ärligt säga att om insulinet hade kostat hade jag dött…

Efter några månader flyttar jag in hos en kompis i en helt ok lägenhet, livet ser ut att ordna sig men när kompisen flyttar vidare visar det sig att soc bara kan stå för halva hyran, anmärkt och utan val så måste jag i stort sett lägga hela slanten från soc på lägenheten för att ha någonstans att bo.

Pluggade fortfarande gymnasium och som tur var hade jag talang i min bartending, utan svartjobb hade jag dött av svält, med svartjobbet hade jag råd med mat, hade insulin kostat så hade jag återigen dött…

Så småningom kommer jag loss från gymnasiet med ganska dåliga betyg, detta gör att jag hamnar i industrin som tack och lov har ganska bra lön och jag träffar min äldsta grabbs mamma.

Allt verkar gå ok och jag bestämmer mig för att plugga, säger upp mig och hoppar på en linje…

Då spricker det med grabbens mamma och jag bestämmer mig för att lämna allt till henne och hon tar grabben medans jag löser den delen av mitt liv igen, i ett par månader flyttar jag runt mellan polare innan jag landar en lägenhet.

Och återigen finner jag mig i ett läge där 50 procent av min csn går till hyra fast jag har bostads bidrag och livet blev återigen knapert, och även här inser jag att jag hellre hade levt utan insulin än utan mat, särskilt dom perioderna jag hade min grabb.

Även om dessa situationer kanske inte är supervanliga och skyddsnätet kanske funkar bättre idag och vi har ju högkostnads kortet, så blir jag rädd, inte för min skull, jag har det bra nu men för dom som hamnar på fel ände av detta, dom som inte kan motivera varför dom ska kämpa med sina liv och diabetes.

Och om det nånstans bara handlar om pengar så skriver jag gladeligen upp mig på 50 procent skatt! bara ni kan garantera att mina barn och barnbarn får gratis sjuk och tandvård!

Dela gärna! Jag är stolt över min historia och delar gärna med mig av den! Och var tacksamma för det vi har! Allt kan försvinna!

Svar på fler frågor och min nästa diabeteshjälte Johnny Ludvigsson!

På diabetesgalan fick jag den stora äran att få sitta med och prata med Johnny Ludvigsson, och som tur var, var det att han inledde våran konversation, för som nybliven engagerad diabetiker hade jag ingen aning om att jag satt bredvid en av mina hjältar.

Vi har sedan dess hållit kontakten och han har tålmodigt hjälpt mig med många svar, och här nedan kommer några frågor och svar på just nu relevanta frågor! (ta spruta i överarmen och att sänka sitt blodsocker med hjälp av insulin och kolhydrater)

OBS!!!—-Innan du läser vidare så vill jag förtydliga att jag inte är läkare och att jag INTE rekommenderar att du provar saker för att du läser dem här, syftet här har helt enkelt varit att belysa och besvara frågor, och att detta är INTE på nått sätt är en rekommendation! —–OBS!!!

Fråga 1: ”Angående injektioner i överarmen, Sverige avråder det medans Norge står mer opartisk i frågan, när diabetiker ifrågasatt detta påstår dom att läkaren sagt att det beror på sämre upptagning.”

Min teori: Jag själv körde i armen i lite över ett halvår och förutom blåmärken märkte jag inga som helst problem med det.
Min egna erfarenhet är dessutom att det var ganska snabb upptagning, särskilt i min vänsterarm.

Johnnys svar: Kortverkande insulin injicerades rutinmässigt i överarmen framtill mitten av 80-talet.
Buken användes aldrig!
Men sen kom några fall av nervskada, där man hade injicerat för långt på baksidan av överarmen och träffat en nerv, så då började man rekommendera buken istället.
Upptaget av snabbinsulin är också något ( ganska lite) snabbare när det ges i bukhuden, men det gäller nog inte när personer har mycket bukfett.
Så om man (mot rekommendationen) skulle vilja kan man mycket väl ge insulin i överarmen, inte för nära armbågen, inte på överarmens insida eller baksida utan från mitten av framsidan och på utsidan.

Min håriga vänsterarm där man kan se att jag faktiskt ev satt min libre i riskområdet. (gjort det på samma ställe massor av gånger men fick en tankeställare nu)

Fråga 2: Många tror och upplever att när dom har ihållande högt blodsocker, så kommer insulinet reagera bättre om dom intar kolhydrater i samband med insulinet. (visa påstår även att det rekommenderats av 1177 och d-ssk)

Min teori: Jag personligen tror att det är ämnesomsättning som sätter fart på kroppen och aktiviteten gör att insulinet fördelas bättre och snabbare, mer än kanske kolhydraterna i sig.
Och att man ev kan uppnå samma resultat med fysisk aktivitet?

Johnnys svar: Insulinkänsligheten påverkas av fysisk aktivitet, som du antyder, och den som är någorlunda fysiskt aktiv ökar sin insulinskänslighet. Däremot är det så att fysisk aktivitet leder till att kroppen frisätter socker från levern, och om man har insulinbrist och därav har ett blodsocker på ca 15 mmol/ eller ännu högre och DÅ ger sig ut på löpning skidåkning eller aktiv fysisk aktivitet så STIGER blodsockret och det kan faktiskt i värsta fall leda till ketonkroppsbildning/syrabildning.

Kolhydrater i sig påverkar inte insulinskänsligheten såvida patienten inte samtidigt har viss ketonemi, tendens till syrabildning. DÅ. Om man har ökad mängd syror, så är insulinkänsligheten nedsatt, men tillför man kolhydrater eller lite söt saft el dy + insulin, så bränns ketonkropparna och insulinkänsligheten ökar.
Således: den som envist ligger högt i blodsocker bör kolla om den också har syror, ketonemi. I SÅ fall kan det vara av nytta att kombinera insulin med tillförsel av snabba kolhydrater.

Jag vill passa på att tacka Johnny för all hans support och detta vill jag göra genom att lägga till han till mina diabetes hjältar!

Både jag och Johnny brinner för Barndiabetesfonden som specialiserar sig på barn och alla former av typ 1 diabetes och hoppas ni överväger den nästa gång ni funderar pa att donera pengar till en god sak :-).

Så här kommer information om min hjälte som dels hjälper mig men även så många andra!

Johnny Ludvigsson

Ludvigsson, växte upp som yngste son av fem syskon till en småbrukare i RugstorpKalmar län.[ Efter realskola i Mönsterås gick han gymnasiet på Sigtunastiftelsens Humanistiska Läroverk i Sigtuna.

Efter studentexamen 1963 studerade han medicin vid Uppsala universitet. Efter mindre fördjupningsarbeten i histologi blev han först amanuens och därefter assistent i patologi och deltog i diabetesforskning hos professor Gösta Hultqvist.[ Parallellt med läkarstudierna läste han in fem betyg i sociologi, statskunskap och psykologi. År 1969 blev han medicine licentiat och legitimerad läkare.

Våren 1971 började Ludvigsson på Barnkliniken i Linköping. Yngve Larsson var där handledare för ett forskningsprojekt om diabetes, inom vilket Ludvigsson gjorde rön om kvarvarande insulinsekretion hos barn.[

År 1975 fick Ludvigsson specialistkompetetens i pediatrik. Han disputerade 1976 på en avhandling om metabolisk kontroll vid diabetes hos barn och blev 1977 docent i pediatrik och överläkarevid barnkliniken vid Universitetssjukhuset i Linköping.[

År 1983 efterträdare Ludvigsson Yngve Larsson, och utnämndes sedan av regeringen 1985 till professor i pediatrik vid Linköpings universitet. Ludvigssons forskning dominerades av diabetes, trots att han även arbetade kliniskt med barnonkologi och var ansvarig för barnonkologin i Sydöstra Sjukvårdsregionen från tidigt 70-tal till början på 1990-talet.[

Åren 1985-1991 var Johnny Ludvigsson generalsekreterare för International Society for Pediatric and Adolescent Diabetes, världsorganisationen för barn- och ungdomsdiabetes.[

År 2009 utsågs Ludvigsson till årets Linköpingsbo[ och har fått en buss i Linköping uppkallad efter sig.

När läkarutbildningen skulle läggas om vid medicinska fakulteten och Hälsouniversitet kom till, ledde Johnny Ludvigsson förändringarna tillsammans med Björn Bergdahl och pedagogen Margaretha Koch.[

År 1986 erhöll han studenternas pedagogiska pris, Kandidat Kork. Åren 1997-2002 var han ordförande för Centrum för folkhälsovetenskap, som han var medgrundare till. Åren 1997-2003 var han ordförande för forskningscentralen vid Hälsouniversitetet och också prodekanus för Hälsouniversitetet, liksom medlem i universitetssjukhusets styrgrupp. 2010 erhöll han Björn Bergdahlspriset för pedagogiska insatser vid Hälsouniversitetet.[

Han gifte sig 1966 med Ulla, född Stensson. De har fem barn.

Japp! jag har helt ogenerat klistrat in det från Wikipedia ;-).

Jag, Johnny och hans underbara fru Ulla!

Vill ni redan nu kolla in att donera till Barndiabetesfonden så trycker ni ==>HÄR<==!!!

”Long time, lots of see”

Nu var det ett tag sedan jag gjorde ett nytt inlägg och känner att jag lär ta tag i detta igen nu :-).

Detta inlägg kommer inte att handla om diabetes i första hand utan snarare att få fly den några timmar!

Jag vill börja med att jag tog min mor på bio i gemensam födelsedags present och såg bohemian rhapsody, vilken fantastisk film och vilken upplevelse.

Filmen som handlar om bandet Queen och Freddy Mercurys öde är nog kanske en av dem bästa filmer jag sett, och jag inser att filmer som gör att man gråter och skrattar om vart annat är kanske den perfekta upplevelsen där du både upplever toppar och dalar och på så vis kanske får in hela spektrumet?

Och vilken fantastisk film musik som börjat dyka upp! och i en film dedikerad till ett av dem största pop-rock banden någonsin så skulle man kanske kunna tro att deras musik skulle vara den enda som spelades? men det dyker upp en hel del andra periods korrekta hitlåtar!

En annan rulle som fick mig att tappa hakan när det kommer till musik var barnfilmen ”megamind”, sakta smyger sig pappa (jag) in i vardagsrummet för att se var all bra musik kom ifrån, och ser mina söner sitta klistrade framför sagd film, jag kommer inte ens ihåg vad jag höll på med när jag gjorde min upptäckt men tack vare musiken såg jag klart på denna underbara film och struntade helt i vad det än var jag hade gjort innan.

Har även passat på att se ”a star is born” med Lady gaga och Bradley Cooper och återigen satt jag helt förbluffad över kvalitén som musikfilmerna idag håller, och jag hoppas dom fortsätter komma!

För även om jag är stor, hårig, dricker öl och whiskey och passerat trettio så verkligen älskar jag dessa filmer! Jag älskar hur dem får mig att gråta som ett barn och skratta som en pyssling på sin skatt-kista, och kanske mest av allt älskar jag att höra hur alla runt mig i biografen snyftar till samma scen som jag gör och en märklig känsla av sammanhang infinner sig.

Och av den anledningen tar jag varje chans jag får att gå på bio! och ja, jag köper svindyra popcorn och stora drickor med hoppet att bion alltid kommer finnas kvar!

Så ring den där kompisen du inte träffat på ett tag och unna er detta, käka nått gott, se en bra film och njut av nuet!

Diabetes hjälten: Kill.diabetes!

Jag tänkte skapa en blog-serie med för mig hjältar i vårat community, och först ut är kill.diabetes!

Efter jag varit med i programmet ”att leva utan att dö” så vart jag kontaktad av en helt underbar person med en minst lika underbar ide!
Faktum är att hennes ide var så bra så jag kände att jag måste ha med henne i bloggen!

Anna-Karin som också är känd som kill.diabetes på Instagram fick en ide 2016 efter att sett ett inspirerande tv-program om att bestiga Kilimanjaro.

Efter att ha klarat flera av dem svenska utmaningarna som kallas dom svenska klassikerna så kändes det som en passande utmaning.

Runt den här tiden får Anna-Karins syskonbarn diabetes typ 1 som senare kommer få innebörden att Anna-Karin kommer kalla sig just ”kill.diabetes” som dels ska anspela på Kilimanjaro men också ge ett tydligt budskap.

2018 är kill.diabetes på en föreläsning om diverse resor och bestämmer sig då för att det är dags att göra resan, hon träffar senare på en annan föreläsning Aron Anderson (besteg Kilimanjaro i rullstol) som kommer bli en inspirations källa till att samla in pengar till vad som till slut blir diabetesfonden.

I slutet av augusti 2018 är det dags att bli officiell efter att ha ordnat allt praktiskt och resan börjar mot att samla in så mycket pengar det går.

När vi sitter där vid mitt köks-bord och pratar så slår det mig vilken fin person som sitter mitt-emot mig och glatt berättar om sin ide’ som hon tränar järnet för att lyckas med, vilken inspiration hon är och vilket viktigt jobb hon gör helt utan egen vinning, och att det känns jätte viktigt för mig att få sprida hennes ord!

Målet är att det ska oavkortat gå 50 000 skr till diabetesfonden baserat på vad kill.diabetes tyckte var rimligt, men jag hoppas att vi tillsammans kan spräcka det!

Och i dagsläget har kill.diabetes samlat ihop hela 15000!

En fråga som snabbt dyker upp för mig när vi pratar är hur man förbereder sig för en sån resa?

Kill.diabetes svarar att hon fått ett 27 veckors träningsschema som är avsett för att dem flesta ska klara resan om dom följt programmet, men även att man helst tränar mycket med sin specifika packning som gärna ska vara noga utvald för dig av dig och jag börjar nånstans inse hur mycket insats som krävs. långt mycket mer än vad jag trodde.

Inte nog med detta utan hon gör även mindre insamlingar som ni kan läsa mer om via kill.diabetes på Instagram.

Avslutningsvis så passar jag på att fråga henne hur hon tänker på framtida insamlingar och vad nästa mål kan tänkas vara?

Hon svarar ödmjukt att hon fokuserar på att klara Kilimanjaro men att en dröm och kanske ett framtida mål är seven summits.

Nu hoppas jag att detta ska ge så bra spridning som möjligt och vill ni donera till diabetesfonden i detta ädla syfte så följer ni länken här!

Och vill ni sponsra eller på andra sätt ställa upp för denna underbara person så kan ni kontakta kill.diabetes på Instagram alt höra av er via min blogg så kan jag sätta er i kontakt.

Att hitta sina vägar.

När jag här i somras började ta tag i mitt liv och diabetes så slog det mig att det är så otroligt mycket osäkra faktorer med diabetes, en av dessa var att jag ofta fick lågt blodsocker på natten, men inte varje natt.

Jag är en av dem lyckligt lottade som alltid vaknar, darrades går jag ner för trappan för att återigen svulla i mig mat och förstöra allt vad balans i blodsockret heter, och ni hjältar som gör samma sak och jobbar dagen efter… (ni vet vilka ni är!).

För mig blir resultatet förutom ett högt blodsocker att min sömn rubbas av halvtimmen av gourmet buffé, sen kommer matsmältningen och känslan av att nästan spricka och funderingarna om man behöver kräkas, hela natten blir förstörd men framför allt dagen efter!

Så jag hade diagnostiserat mitt problem, nu var det dags att komma på en lösning på detta!

Här tog jag ganska mycket inspiration av Peter Jihde som jag träffat under sommaren, en person som ganska ofta verkar gå sin egen väg med diabetesen och tar tag i dem problem han springer på.

För med facit i hand så är DU experten på din kropp och vad som funkar, särskilt i kombination med täta mätningar som ger tydliga resultat!

Våga gå din egen väg, var aldrig rädd för din diabetes men ha respekt för den! För ingens liv ser ut som ditt gör, hitta vad som funkar för just dig, där du står med ditt liv!

Så mitt egna lilla experiment startade, jag informerade min sambo om mina insikter och satte igång!

Jag tänkte mig att vissa kriterier behövde uppfyllas.

NR1. Intaget var tvunget att vara förhållandevis snabbt men ändock säkert, så jag vet vart blodsockret hamnar. (så jag kunde somna om tillräckligt snabbt)

NR2. Det var tvunget att komma i ett portabelt format för ev. utflykter.

NR3. Det var tvunget att vara tillräckligt universellt smakmässigt för att funka under magsjukor, förkylningar eller andra åkommor.

NR4. Det var tvunget att vara lättillgängligt, så att jag alltid kan handla det på semestrar eller sena kvällar.

Efter många misslyckade försök hittade jag min enda fasta faktor i min diabetes, en vän som alltid är med mig och som jag älskar för sin pålitlighet.

Jag fann min lösning i en populär traditionell amerikansk läsk som i sitt 33cl format alltid landar mig på mellan 8 och 10 när jag är låg, men är väldigt snabb ut i systemet, men har väldigt flyktiga kolhydrater så en en promenad eller spruta sänker bs fort vid ev. feldoseringar (inte hänt än).

Så när jag ska hämta kidsen på dagis och det där förbannade blodsockret strular så är jag snabbt på benen igen, tillika sena nätters super size bufféer nu också är ett minne blott!

Så experimentera på med respekt och hör gärna av er med just era lösningar på problemen med denna kniviga sjukdom.

Två veckor av budskap.

Det är nu två veckor sedan jag tog det skräckinjagande men glädjefulla beslutet att belysa min diagnos på det mest effektfulla sättet jag kunde komma på.

För vissa kanske det är en baggis men för mig som helst levt så anonymt jag kunnat i 20 år så var det läskigt att kasta sig ut såhär.

14-5-12,9,0

Med skräckblandad förtjusning vart jag mer och mer uppmärksammad för det, första frågan var som ett slag i magen och jag insåg snabbt hur defensiv jag var, svarade kort och undvikande och i stort sett bara inväntade nån dum kommentar om hur dom tror att min diagnos fungerar.

Men där och då kom jag på mig själv, fattade mod och släppte garden.
Jag tog kommando i konversationen och förklarade sakligt hur tatueringen kommit dit.

Och jag möttes av vad som kändes som beundran, som att personen i fråga såg mig som modig som var så rak.

Det ledde till ett underbart men kort samtal mitt i livet, där jag kunde förmedla verkligheten från mina ögon, en chans att lära personen om diabetes genom att avfärda visa frågor och uppmuntra andra bara genom hur jag svarade.

Personen i fråga verkade värdera informationen och jag värderade personen högt!

Så efter ett stort antal samtal och möten så måste jag säga att det vart succé, inte nog med att jag sprider mer korrekt information utan jag får möta alla dessa underbara människor som alla sakta men säkert hjälper mig att bli en bättre diabetiker och människa, jag skänker mina ödmjuka tack till alla som pratat med mig och för att det varit sånt bra bemötande.

Och avslutningsvis måste jag berätta om en händelse på vårat lokala ica där jag bor.

Sambon skickade iväg mig att köpa fika, när jag kommer in genom dörrarna så mår jag lite konstigt, jag mäter mitt blodsocker och mätaren säger lo (low).

Med andra ord var jag under mätbart värde och det här är i särklass det farligaste tillståndet för en diabetiker, dock var jag rent fysiskt inte så illa däran.

Så jag sveper förbi dricka hyllan och roffar åt mig en coca cola som jag dricker medans jag plockar ihop mina varor.

Jag ställer sedan upp den tomma burken med resten av varorna på bandet, varpå kassörskan när hon lyfter burken lättsamt säger: ”oj den hade slunkit ner redan”.


Skamset svara jag ”ja förlåt, jag är diabetiker och det vart nöd”.

Hon tittar då upp och ser mig i ögonen och svarar ”men är du ok nudå?”.

Jag känner hur genuin och varm hon är och det tåras i mina ögon när jag säger ” ja nu är jag det, tack vare colan”.

Vi önskar varandra en trevlig kväll och jag går ut mot bilen med en varm känsla i bröstet, tänk om alla var som henne, tänk om alla brydde sig om varandra så.