Jag blev på min förra föreläsning inbjuden av Abbotts representant till en konferens i stockholm och det är jag väldigt tacksam för! Min fantastiska länsförening röstade igenom att jag skulle få åka till konferensen och jag inte bara lärde mig nya saker utan jag fick se en ny väg och bildade mig en annan åsikt tack vare detta!
Min åsikt har varit sedan länge att alla minst borde bli erbjudna libre så fort man behöver/får insulin behandling, av den enkla anledningen att det är då man såpass noga behöver övervaka sitt blodsocker.
Men oj vad fel jag hade, jag fick lyssna till två ytterst kompetenta sköterskor som kunde presentera statistik för mellan 20 och 30 personer med diabetes typ 2 där man testat att sätta in libre, fast man inte hade satt in insulin behandling.
Min första fundering var: ”hur ska det hjälpa dem?”. Men statistiken talade tydligt att precis som med min egna diabetes typ 1 så vart deras blodsocker bättre ju mer dom mätte.
Under föreläsningen så ändrades mitt tanke mönster och jag tror jag kunde mer leva mig in i situationen.
För frågan är om det inte lite är som bensinförbrukningsmätaren i bilen? När man inte har den framme så vet man rent krasst inte hur ens körning påverkar förbrukningen och då bryr man sig inte just heller, medans när man har den framme så ser man varje gas-pådrag, varje motorbroms och varje uppstart. Jag tror i alla fall att jag då anpassar min körning mer tack vare informationen som ges. Det var uppenbart att oavsett hur dom behandlade sin diabetes så fick dom en liknande effekt.
Den här informationen är dock alldeles för liten för att på nått sätt räknas som källkritik eller solid fakta, men den räckte för att ändra min åsikt i frågan! Och det är en viktig start för att förbättra våran sjukvård och omständigheterna kring en av världens mest expanderande sjukdomar.
Så nu har jag officiellt ändrat min åsikt till det betydligt enklare svaret: sensorer till alla!
Jag skulle även uppskatta varmt om nån typ 2a som testat detta vill dela med sig av vad som ändrades med libren, för att ändringen är för mig tydlig men jag vill lära mig mer om mönstret som den medför!
Och glöm inte att kolla in min nystartade instagram som endast kommer handla om diabetes till skillnad från min gamla :-). (klicka på loggan uppe i bilden eller sök på sockerisystemet på instagram)
Hallå! Nu var det ett tag sedan jag skrev på grund av att jag har haft en massa spännande händelser i mitt liv som tyvärr tillfälligt skiftat fokus från allt ”roligt” till allt ”nödvändigt”, inklusive skrivandet!
Så! Jag röstades fram av diabetes föreningen Västerås att åka och kolla in minibolla konferensen i Katrineholm som arrangeras av några riktiga eldsjälar från facebook gruppen ”bolla diabetestankar”. (Då jag inte har exakt koll på vilka som är engagerade på vilket sätt så nämner jag inga namn i mer än på en bild senare)
Jag hoppade in i bilen efter jobbet och for ner, redan på vägen ner så kröp spänningen sig starkare i mitt bröst, dom hade skrivit nått om ”yoga” och jag kunde se min lönn-feta pappa kropp framför mig iförd trikåer i nån avslöjande ställning.
Men väl på plats så mötts vi upp i lobbyn på mitt hotell efter alla praktiska saker var lösta som bagage och rum. Ett av mötena som jag minns bäst är ett oerhört fint par där kvinnan var typ 1 och hennes man var med som anhörig, en dedikation som gör mig tårögd när jag tänker på den (vilket i sig kanske inte säger så mycket då jag ganska ofta grinar åt saker). Men det verkligen märktes hur mycket dom betydde för varandra och dom hade rest ganska långt för att komma dit!
Vi fortsatte till bowlingen som fredagens ”enda” händelse, och låt mig bara säga att jag tycker det är ett genidrag att ta med en skara människor som knappt känner varandra till lite offentlig förnedring mixat med tillgången av alkohol. Vi lärde alla känna varandra ganska snabbt och lagom till maten så satt vi i vad som för första gången i mitt liv var normalitet!?!? En helt absurd känsla för mig som nybliven ”garderobs-rymmare” inom diabetes-skam.
Avskyr bowling… och stryk fick jag också… syns om ett år 😉
När så småningom diskussionerna vid bordet började ta mer fart så fick jag höra dom mest fantastiska historierna och jag fann mig själv i en situation där jag helt plötsligt började avslöja saker jag aldrig berättat förut, och det var skönt, folk förstod. Men inte nog med det, vi mötte varandra med acceptans, vi lyssnade till varandra utan kritik eller motsättningar och vi blandade det med humor, skratt, sympati och egna erfarenheter!
Om jag fick önska nått så är det att alla diabetiker skulle ”tvingas” till en sån här sak, för jag tror att dom allra flesta skulle upptäcka en helt ny värld gömd i våran ganska kalla och hårda tillvaro. En värld som är så äckligt tok-gullig att en stor hårig luns som jag själv återigen blir tårögd.
En halvseg-lördags morgon senare drar konferensen igång med att arrangörerna Linda Blom och Johanna Brodin välkomnar alla till en härlig konferens!
Sedan drar konferensen igång med en föreläsning om ”kostens betydelse i det offentliga rummet”. En väldigt intressant och lärorik föreläsning om kost,ekonomi och marknadsföring som bland annat gjort att vi äter som vi gör.
Och sen kom mardrömmen… YOGA! Jag kan knappt med ord förklara hur mycket det tog emot att ens föreställa mig att göra detta, men jag tänkte att om jag ändå ska göra bort mig så ska jag göra det helhjärtat!
Jag är taggad som aldrig förr, tiden nästan fryser när instruktören öppnar munnen och ut kommer nått som slutar i stil med: ”det kanske är mer praktiskt om vi sitter på våra platser och kör stol-yoga istället” Lättad men ändå smått besviken inser jag att det är för det bästa… Men vilken grej det var, det var mycket bättre än vad jag trodde det skulle vara! Jag kan starkt rekommendera att testa det!
Vi avslutade sedan för dagen och drog oss till ohlearys för mat och dryck, och medans vi sitter och äter så händer en av dem märkligaste grejer jag varit med om.
Jag får nys om att första föredraget kommande dag är BD som ska komma och berätta om produkter och tillbehör, och man frågar mig skrattandes om jag kommer kunna ”hålla mig i skinnet”.
*(Dom som har följt min blogg ett tag har kanske uppmärksammat ett inlägg jag gjorde som hade flera tusen visningar ang hur nålar slits och således ser ut under mikroskop, ett experiments som startades på grund av en bild som cirkulerade och som sedan visade sig via en annan artikel ev vara fabricerad av just BD) ==>> Kan läsas här <<==
Helt plötsligt kommer Kajsa in som är föreläsaren från BD, hon kommer förbi och hälsar på alla. Jag tar henne i hand och säger: Jag: Hallå, jag heter Jonatan! Kajsa:Hej, jag är Kajsa! Jo jag vet vem du är! Jag:(Med lite nervöst skratt) hehe jaså? Kajsa:Jodå! Jag bland annat följer din blog! CRAP!!!!
Lite skratt och småprat senare visar det sig att hon är en väldigt jordnära och härlig person, men jag måste erkänna en viss nervositet från min sida, men hon respekterade att jag så gott jag kunde bara försökte vara opartisk och med facit i hand måste jag erkänna att jag tycker väldigt bra om BD. För om jag bortser från det med artikeln så har jag använt bd nålar i 15 år och under dessa tusentals nålstick har jag aldrig upplevt nått kvalitets problem! Vilket är mer än vad jag kan säga om nästan alla andra produkter oavsett om dom har med diabetes att göra eller inte!
Kvällen rullade på med massor med skratt, storys, sympati, empati och en tung förlust i shuffleboard!
och där i fjärran kan man skymta en av vinnarna och den j*veln tog mig i bowling med!
Nästa morgon fortsatte med Kajsas föreläsning om BD som var oerhört kvalitativ även om en del reklam såklart läckte in ;-). Men hon gjorde det över min förväntan och min tidiga skepsis var helt i onödan!
Och efter detta så kom en föreläsare upp och mer eller mindre förstörde varenda tårkanal jag satt inne på! Hon kallas tessan men heter på facebook, Jtk PinktBalance. Hennes historia var makalös och det känns som jag missade hälften när jag i smyg försökte torka tårarna ur skägget!
Slutligen vill jag tacka ALLA från minibolla och jag vill ge ett extra tack till västerås diabetesförening som hedrade mig med uppdraget som kommunikatör!
Jag är så jävla tacksam att jag gjorde detta och råder er alla som har med diabetes att göra att åka om ni får chansen!
Jag läser mig igenom informationsflöden och på sistone så sägs det att det lagts fram förslag att insulin ska upphöra att vara gratis för diabetiker och ska istället läggas över på högkostnads kortet.
Det finns säkerligen både för och nackdelar med detta men jag känner att jag istället för att ta ett parti glider in i tankarna kring hur mitt liv hade sett ut om detta var en realitet från början.
Jag växte upp i ett hushåll där utbrändhet, bipolaritet och alkohol missbruk var ett faktum.
Jag själv levde i förnekelse kring min diabetes och gjorde minsta möjliga för att för att överleva den, jag mer eller mindre levde på en eller två doser insulin per dag och brydde mig inte nämnvärt mer än att jag inte ville bli akut sjuk.
Efter femte mötet med vädjan om hjälp hos socialen så valde jag att hinta om att jag var suicid, (vilket var en överdrift men inget hände annars) dock var jag ju tvungen att göra det tillräckligt subtilt för att inte bli institutionaliserad.
Och se på fan, det funkade, min skola gick i god för att jag var ganska illa däran och äntligen hände nått.
Jag hamnade på ett vandrarhem i väntan på att JAG med betalnings anmärkningar från obetalda sjukhus besök, (japp, ett barn vart anmärkt på grund av förälderns slarv) skulle ordna en lägenhet.
Jag minns inte exakt normen längre men jag vill minnas att jag fick 87 kronor per dag av socialen som jag hämtade ut veckovis, dock på detta vandrarhem fanns inget kök, eller kyl… så dom pengarna gick åt fort.
Jag överlevde tack vare att jag svartjobbade som bartender 3 dagar i veckan medans jag pluggade… anledningen till att jag jobbade svart var att om jag jobbade vitt så hade soc dragit in hjälpen jag fick och skulle få, men pengarna som var 50 kr i timmen hade aldrig räckt för min överlevnad.
Just här kan jag ärligt säga att om insulinet hade kostat hade jag dött…
Efter några månader flyttar jag in hos en kompis i en helt ok lägenhet, livet ser ut att ordna sig men när kompisen flyttar vidare visar det sig att soc bara kan stå för halva hyran, anmärkt och utan val så måste jag i stort sett lägga hela slanten från soc på lägenheten för att ha någonstans att bo.
Pluggade fortfarande gymnasium och som tur var hade jag talang i min bartending, utan svartjobb hade jag dött av svält, med svartjobbet hade jag råd med mat, hade insulin kostat så hade jag återigen dött…
Så småningom kommer jag loss från gymnasiet med ganska dåliga betyg, detta gör att jag hamnar i industrin som tack och lov har ganska bra lön och jag träffar min äldsta grabbs mamma.
Allt verkar gå ok och jag bestämmer mig för att plugga, säger upp mig och hoppar på en linje…
Då spricker det med grabbens mamma och jag bestämmer mig för att lämna allt till henne och hon tar grabben medans jag löser den delen av mitt liv igen, i ett par månader flyttar jag runt mellan polare innan jag landar en lägenhet.
Och återigen finner jag mig i ett läge där 50 procent av min csn går till hyra fast jag har bostads bidrag och livet blev återigen knapert, och även här inser jag att jag hellre hade levt utan insulin än utan mat, särskilt dom perioderna jag hade min grabb.
Även om dessa situationer kanske inte är supervanliga och skyddsnätet kanske funkar bättre idag och vi har ju högkostnads kortet, så blir jag rädd, inte för min skull, jag har det bra nu men för dom som hamnar på fel ände av detta, dom som inte kan motivera varför dom ska kämpa med sina liv och diabetes.
Och om det nånstans bara handlar om pengar så skriver jag gladeligen upp mig på 50 procent skatt! bara ni kan garantera att mina barn och barnbarn får gratis sjuk och tandvård!
Dela gärna! Jag är stolt över min historia och delar gärna med mig av den! Och var tacksamma för det vi har! Allt kan försvinna!
På diabetesgalan fick jag den stora äran att få sitta med och prata med Johnny Ludvigsson, och som tur var, var det att han inledde våran konversation, för som nybliven engagerad diabetiker hade jag ingen aning om att jag satt bredvid en av mina hjältar.
Vi har sedan dess hållit kontakten och han har tålmodigt hjälpt mig med många svar, och här nedan kommer några frågor och svar på just nu relevanta frågor! (ta spruta i överarmen och att sänka sitt blodsocker med hjälp av insulin och kolhydrater)
OBS!!!—-Innan du läser vidare så vill jag förtydliga att jag inte är läkare och att jag INTE rekommenderar att du provar saker för att du läser dem här, syftet här har helt enkelt varit att belysa och besvara frågor, och att detta är INTE på nått sätt är en rekommendation! —–OBS!!!
Fråga 1: ”Angående injektioner i överarmen, Sverige avråder det medans Norge står mer opartisk i frågan, när diabetiker ifrågasatt detta påstår dom att läkaren sagt att det beror på sämre upptagning.”
Min teori: Jag själv körde i armen i lite över ett halvår och förutom blåmärken märkte jag inga som helst problem med det. Min egna erfarenhet är dessutom att det var ganska snabb upptagning, särskilt i min vänsterarm.
Johnnys svar: Kortverkande insulin injicerades rutinmässigt i överarmen framtill mitten av 80-talet. Buken användes aldrig! Men sen kom några fall av nervskada, där man hade injicerat för långt på baksidan av överarmen och träffat en nerv, så då började man rekommendera buken istället. Upptaget av snabbinsulin är också något ( ganska lite) snabbare när det ges i bukhuden, men det gäller nog inte när personer har mycket bukfett. Så om man (mot rekommendationen) skulle vilja kan man mycket väl ge insulin i överarmen, inte för nära armbågen, inte på överarmens insida eller baksida utan från mitten av framsidan och på utsidan.
Min håriga vänsterarm där man kan se att jag faktiskt ev satt min libre i riskområdet. (gjort det på samma ställe massor av gånger men fick en tankeställare nu)
Fråga 2: Många tror och upplever att när dom har ihållande högt blodsocker, så kommer insulinet reagera bättre om dom intar kolhydrater i samband med insulinet. (visa påstår även att det rekommenderats av 1177 och d-ssk)
Min teori: Jag personligen tror att det är ämnesomsättning som sätter fart på kroppen och aktiviteten gör att insulinet fördelas bättre och snabbare, mer än kanske kolhydraterna i sig. Och att man ev kan uppnå samma resultat med fysisk aktivitet?
Johnnys svar: Insulinkänsligheten påverkas av fysisk aktivitet, som du antyder, och den som är någorlunda fysiskt aktiv ökar sin insulinskänslighet. Däremot är det så att fysisk aktivitet leder till att kroppen frisätter socker från levern, och om man har insulinbrist och därav har ett blodsocker på ca 15 mmol/ eller ännu högre och DÅ ger sig ut på löpning skidåkning eller aktiv fysisk aktivitet så STIGER blodsockret och det kan faktiskt i värsta fall leda till ketonkroppsbildning/syrabildning.
Kolhydrater i sig påverkar inte insulinskänsligheten såvida patienten inte samtidigt har viss ketonemi, tendens till syrabildning. DÅ. Om man har ökad mängd syror, så är insulinkänsligheten nedsatt, men tillför man kolhydrater eller lite söt saft el dy + insulin, så bränns ketonkropparna och insulinkänsligheten ökar. Således: den som envist ligger högt i blodsocker bör kolla om den också har syror, ketonemi. I SÅ fall kan det vara av nytta att kombinera insulin med tillförsel av snabba kolhydrater.
Jag vill passa på att tacka Johnny för all hans support och detta vill jag göra genom att lägga till han till mina diabetes hjältar!
Både jag och Johnny brinner för Barndiabetesfonden som specialiserar sig på barn och alla former av typ 1 diabetes och hoppas ni överväger den nästa gång ni funderar pa att donera pengar till en god sak :-).
Så här kommer information om min hjälte som dels hjälper mig men även så många andra!
Våren 1971 började Ludvigsson på Barnkliniken i Linköping. Yngve Larsson var där handledare för ett forskningsprojekt om diabetes, inom vilket Ludvigsson gjorde rön om kvarvarande insulinsekretion hos barn.[
År 1983 efterträdare Ludvigsson Yngve Larsson, och utnämndes sedan av regeringen 1985 till professor i pediatrik vid Linköpings universitet. Ludvigssons forskning dominerades av diabetes, trots att han även arbetade kliniskt med barnonkologi och var ansvarig för barnonkologin i Sydöstra Sjukvårdsregionen från tidigt 70-tal till början på 1990-talet.[
År 2009 utsågs Ludvigsson till årets Linköpingsbo[ och har fått en buss i Linköping uppkallad efter sig.
När läkarutbildningen skulle läggas om vid medicinska fakulteten och Hälsouniversitet kom till, ledde Johnny Ludvigsson förändringarna tillsammans med Björn Bergdahl och pedagogen Margaretha Koch.[
År 1986 erhöll han studenternas pedagogiska pris, Kandidat Kork. Åren 1997-2002 var han ordförande för Centrum för folkhälsovetenskap, som han var medgrundare till. Åren 1997-2003 var han ordförande för forskningscentralen vid Hälsouniversitetet och också prodekanus för Hälsouniversitetet, liksom medlem i universitetssjukhusets styrgrupp. 2010 erhöll han Björn Bergdahlspriset för pedagogiska insatser vid Hälsouniversitetet.[
Han gifte sig 1966 med Ulla, född Stensson. De har fem barn.
Japp! jag har helt ogenerat klistrat in det från Wikipedia ;-).
Jag, Johnny och hans underbara fru Ulla!
Vill ni redan nu kolla in att donera till Barndiabetesfonden så trycker ni ==>HÄR<==!!!
Jag tänkte skapa en blog-serie med för mig hjältar i vårat community, och först ut är kill.diabetes!
Efter jag varit med i programmet ”att leva utan att dö” så vart jag kontaktad av en helt underbar person med en minst lika underbar ide! Faktum är att hennes ide var så bra så jag kände att jag måste ha med henne i bloggen!
Anna-Karin som också är känd som kill.diabetes på Instagram fick en ide 2016 efter att sett ett inspirerande tv-program om att bestiga Kilimanjaro.
Efter att ha klarat flera av dem svenska utmaningarna som kallas dom svenska klassikerna så kändes det som en passande utmaning.
Runt den här tiden får Anna-Karins syskonbarn diabetes typ 1 som senare kommer få innebörden att Anna-Karin kommer kalla sig just ”kill.diabetes” som dels ska anspela på Kilimanjaro men också ge ett tydligt budskap.
2018 är kill.diabetes på en föreläsning om diverse resor och bestämmer sig då för att det är dags att göra resan, hon träffar senare på en annan föreläsning Aron Anderson (besteg Kilimanjaro i rullstol) som kommer bli en inspirations källa till att samla in pengar till vad som till slut blir diabetesfonden.
I slutet av augusti 2018 är det dags att bli officiell efter att ha ordnat allt praktiskt och resan börjar mot att samla in så mycket pengar det går.
När vi sitter där vid mitt köks-bord och pratar så slår det mig vilken fin person som sitter mitt-emot mig och glatt berättar om sin ide’ som hon tränar järnet för att lyckas med, vilken inspiration hon är och vilket viktigt jobb hon gör helt utan egen vinning, och att det känns jätte viktigt för mig att få sprida hennes ord!
Målet är att det ska oavkortat gå 50 000 skr till diabetesfonden baserat på vad kill.diabetes tyckte var rimligt, men jag hoppas att vi tillsammans kan spräcka det!
Och i dagsläget har kill.diabetes samlat ihop hela 15000!
En fråga som snabbt dyker upp för mig när vi pratar är hur man förbereder sig för en sån resa?
Kill.diabetes svarar att hon fått ett 27 veckors träningsschema som är avsett för att dem flesta ska klara resan om dom följt programmet, men även att man helst tränar mycket med sin specifika packning som gärna ska vara noga utvald för dig av dig och jag börjar nånstans inse hur mycket insats som krävs. långt mycket mer än vad jag trodde.
Inte nog med detta utan hon gör även mindre insamlingar som ni kan läsa mer om via kill.diabetes på Instagram.
Avslutningsvis så passar jag på att fråga henne hur hon tänker på framtida insamlingar och vad nästa mål kan tänkas vara?
Hon svarar ödmjukt att hon fokuserar på att klara Kilimanjaro men att en dröm och kanske ett framtida mål är seven summits.
Nu hoppas jag att detta ska ge så bra spridning som möjligt och vill ni donera till diabetesfonden i detta ädla syfte så följer ni länken här!
Och vill ni sponsra eller på andra sätt ställa upp för denna underbara person så kan ni kontakta kill.diabetes på Instagram alt höra av er via min blogg så kan jag sätta er i kontakt.
Jag levde med min diabetes i skymundan i 20 år, och en reflektion jag gjorde efter jag ”kom ut” med min diabetes var hur viktig communityn är!
Jag har träffat så underbara människor under min resa som gjort mitt liv så mycket enklare, om jag hade träffat dessa människor tidigare i mitt liv så hade jag inte haft nått problem med att leva öppet med min diagnos som jag skämdes över så mycket!
Med den erfarenheten under bältet så satte jag efter diabetes galan fart med att försöka hjälpa till att göra communityn ännu bättre, det här var min chans att få göra skillnad och kanske, kanske kunna hjälpa någon där ute.
Men det var inte lätt, efter galan trodde jag att jag skulle haft mer genomslagskraft, jag trodde att mer och fler tillfällen skulle dyka upp tack vare det, men så blev det inte, mina 15 minuter var över och jag svalnade fortare än ett utspottat tuggummi på Antarktis.
Så jag fick ta en ny approach, jag hade tack och lov träffat en hel del community människor som kunde hjälpa mig, en riktig gröngöling i diabetes djungeln, och i förenings djungeln för den delen.
Ganska tidigt in i min resa så upptäckte jag att det generella anseendet kring diabetesförbundet var lågt, väldigt många hade gått ur och många som inte gjort det upplevde känslan att det enda som hände var att dom fick en tidning i lådan.
Jag tänkte att det här är ju jätte synd, communityn har varit väldigt viktigt på ett individuellt plan men den är även extremt viktigt ur ett demokratiskt perspektiv.
För vi är många och vi har styrka i vårat antal, vi kommer kunna påverka våra liv så otroligt mycket mer om vi går ihop och samarbetar istället för att ha åsikter var för sig, detta förutsätter ju dock också resultat, för ingen vill lägga energi eller ännu mindre lägga pengar på nått som inte funkar
Så jag valde att engagera mig i den lokala diabetes föreningen.
Snabbt insåg jag både via samtal men även genom egna reflektioner att snittåldern var väldigt hög i föreningarna, vilket borde vara naturligt när det finns under-föreningar för ungdomar men även dessa verkar ha ganska låg aktivitet (i Västerås fanns det ingen alls).
Jag mottogs med öppna armar och kan inte annat än säga att det var en fantastisk styrelse som välkomnade in mig i deras arbete och det fanns en hel del att göra.
Jag blev inröstad och utsedd till att starta upp och engagera ungdoms förbundet, jag skulle åka till mini bolla konferensen i Katrineholm och representera Västmanlands diabetes förening den 4-5 maj och ska ha en föreläsning hos eskilstuna diabetes förening den 8e maj.
Det verkar finnas massor att göra, särskilt om man är ungdom och jag hoppas att kanske nån som läser inlägget vill vara med och bygga upp ungdomsföreningen med mig?
Tveka i sådana fall inte att ta kontakt med mig!
Hur som haver så behöver vi varandra mer än någonsin i det politiska klimatet och osäkerheten som är nu, för tillsammans kan vi motverka att t.ex vården blir sämre än den är, vi kommer kunna hjälpa varandra och andra.
Om just diabetesförbundet är rätt källa med tanke på att dom kanske ”tappat lite intresse” hos communityn vet jag inte, men det känns som ett bra ställe att börja på med tanke på att alla system är färdiga på den plattformen, så det visar sig antar jag.
När
jag här i somras började ta tag i mitt liv och diabetes så slog
det mig att det är så otroligt mycket osäkra faktorer med
diabetes, en av dessa var att jag ofta fick lågt blodsocker på
natten, men inte varje natt.
Jag är en av dem lyckligt lottade som alltid vaknar, darrades går jag ner för trappan för att återigen svulla i mig mat och förstöra allt vad balans i blodsockret heter, och ni hjältar som gör samma sak och jobbar dagen efter… (ni vet vilka ni är!).
För mig blir resultatet förutom ett högt blodsocker att min sömn rubbas av halvtimmen av gourmet buffé, sen kommer matsmältningen och känslan av att nästan spricka och funderingarna om man behöver kräkas, hela natten blir förstörd men framför allt dagen efter!
Så
jag hade diagnostiserat mitt problem, nu var det dags att komma på
en lösning på detta!
Här
tog jag ganska mycket inspiration av Peter Jihde som jag träffat
under sommaren, en person som ganska ofta verkar gå sin egen väg
med diabetesen och tar tag i dem problem han springer på.
För
med facit i hand så är DU experten på din kropp och vad som
funkar, särskilt i kombination med täta mätningar som ger tydliga
resultat!
Våga gå din egen väg, var aldrig rädd för din diabetes men ha respekt för den! För ingens liv ser ut som ditt gör, hitta vad som funkar för just dig, där du står med ditt liv!
Så
mitt egna lilla experiment startade, jag informerade min sambo om
mina insikter och satte igång!
Jag
tänkte mig att vissa kriterier behövde uppfyllas.
NR1.
Intaget var tvunget att vara förhållandevis snabbt men ändock
säkert, så jag vet vart blodsockret hamnar. (så jag kunde somna om
tillräckligt snabbt)
NR2.
Det var tvunget att komma i ett portabelt format för ev. utflykter.
NR3.
Det var tvunget att vara tillräckligt universellt smakmässigt för
att funka under magsjukor, förkylningar eller andra åkommor.
NR4.
Det var tvunget att vara lättillgängligt, så att jag alltid kan
handla det på semestrar eller sena kvällar.
Efter
många misslyckade försök hittade jag min enda fasta faktor i min
diabetes, en vän som alltid är med mig och som jag älskar för sin
pålitlighet.
Jag
fann min lösning i en populär traditionell amerikansk läsk som i
sitt 33cl format alltid landar mig på mellan 8 och 10 när jag är
låg, men är väldigt snabb ut i systemet, men har väldigt flyktiga
kolhydrater så en en promenad eller spruta sänker bs fort vid ev.
feldoseringar (inte hänt än).
Så
när jag ska hämta kidsen på dagis och det där förbannade
blodsockret strular så är jag snabbt på benen igen, tillika sena
nätters super size bufféer nu också är ett minne blott!
Så
experimentera på med respekt och hör gärna av er med just era
lösningar på problemen med denna kniviga sjukdom.
