Hade insulin kostat så hade jag dött!

Jag läser mig igenom informationsflöden och på sistone så sägs det att det lagts fram förslag att insulin ska upphöra att vara gratis för diabetiker och ska istället läggas över på högkostnads kortet.

Det finns säkerligen både för och nackdelar med detta men jag känner att jag istället för att ta ett parti glider in i tankarna kring hur mitt liv hade sett ut om detta var en realitet från början.

Jag växte upp i ett hushåll där utbrändhet, bipolaritet och alkohol missbruk var ett faktum.

Jag själv levde i förnekelse kring min diabetes och gjorde minsta möjliga för att för att överleva den, jag mer eller mindre levde på en eller två doser insulin per dag och brydde mig inte nämnvärt mer än att jag inte ville bli akut sjuk.

Efter femte mötet med vädjan om hjälp hos socialen så valde jag att hinta om att jag var suicid, (vilket var en överdrift men inget hände annars) dock var jag ju tvungen att göra det tillräckligt subtilt för att inte bli institutionaliserad.

Och se på fan, det funkade, min skola gick i god för att jag var ganska illa däran och äntligen hände nått.

Jag hamnade på ett vandrarhem i väntan på att JAG med betalnings anmärkningar från obetalda sjukhus besök, (japp, ett barn vart anmärkt på grund av förälderns slarv) skulle ordna en lägenhet.

Jag minns inte exakt normen längre men jag vill minnas att jag fick 87 kronor per dag av socialen som jag hämtade ut veckovis, dock på detta vandrarhem fanns inget kök, eller kyl… så dom pengarna gick åt fort.

Jag överlevde tack vare att jag svartjobbade som bartender 3 dagar i veckan medans jag pluggade… anledningen till att jag jobbade svart var att om jag jobbade vitt så hade soc dragit in hjälpen jag fick och skulle få, men pengarna som var 50 kr i timmen hade aldrig räckt för min överlevnad.

Just här kan jag ärligt säga att om insulinet hade kostat hade jag dött…

Efter några månader flyttar jag in hos en kompis i en helt ok lägenhet, livet ser ut att ordna sig men när kompisen flyttar vidare visar det sig att soc bara kan stå för halva hyran, anmärkt och utan val så måste jag i stort sett lägga hela slanten från soc på lägenheten för att ha någonstans att bo.

Pluggade fortfarande gymnasium och som tur var hade jag talang i min bartending, utan svartjobb hade jag dött av svält, med svartjobbet hade jag råd med mat, hade insulin kostat så hade jag återigen dött…

Så småningom kommer jag loss från gymnasiet med ganska dåliga betyg, detta gör att jag hamnar i industrin som tack och lov har ganska bra lön och jag träffar min äldsta grabbs mamma.

Allt verkar gå ok och jag bestämmer mig för att plugga, säger upp mig och hoppar på en linje…

Då spricker det med grabbens mamma och jag bestämmer mig för att lämna allt till henne och hon tar grabben medans jag löser den delen av mitt liv igen, i ett par månader flyttar jag runt mellan polare innan jag landar en lägenhet.

Och återigen finner jag mig i ett läge där 50 procent av min csn går till hyra fast jag har bostads bidrag och livet blev återigen knapert, och även här inser jag att jag hellre hade levt utan insulin än utan mat, särskilt dom perioderna jag hade min grabb.

Även om dessa situationer kanske inte är supervanliga och skyddsnätet kanske funkar bättre idag och vi har ju högkostnads kortet, så blir jag rädd, inte för min skull, jag har det bra nu men för dom som hamnar på fel ände av detta, dom som inte kan motivera varför dom ska kämpa med sina liv och diabetes.

Och om det nånstans bara handlar om pengar så skriver jag gladeligen upp mig på 50 procent skatt! bara ni kan garantera att mina barn och barnbarn får gratis sjuk och tandvård!

Dela gärna! Jag är stolt över min historia och delar gärna med mig av den! Och var tacksamma för det vi har! Allt kan försvinna!

Annonser

En f*ck-ups bekännelser.

Ni får ursäkta det barska språket men jag kan inte hitta en svensk synonym som definierar mig bättre, den överliggande känslan av att i stort sett allt jag gjort är mer eller mindre en katastrof, om man inte räknar mina två underbara barn.

Jag har ett tiotal jobb på mitt cv, en splittrad familj (den innan min nuvarande), ett konkursat företag och en i förväg sliten kropp, jag går in på mitt andra år som ”arbetslös” och är en klen ursäkt till sambo.

Jag tyckte vid 15 års ålder att jag var vuxen och hård när jag ställde in mig på att dö i förtid ”vinandes” över min diabetes, men sanningen kanske snarare är som sådan att jag fortfarande inte slutat vara barn.

Det här är dock ingen ”tyck synd om mig” parad och jag har uppenbarligen lyckats med en sak eller två i livet och jag fortsätter sträva mot att bli en bättre människa,men det finns faktisk en tanke här bakom, ett syfte med det ni precis har läst.

Jag som säkerligen dom flesta av oss grubblar ibland ganska mycket (särskilt när jag extra duktig på att vara f*ck-up) om hur saker hade sett ut om mitt liv var annorlunda?

Och såklart är diabetes en av dem första grejerna som poppar upp! men för min egen del så har den varit bra och hindrat mig från att göra extremt dumma grejer och sett till att jag bara gjorde medel korkade saker!

Men var hade jag varit om mina föräldrar inte hade varit galna konstnärer? Om min far istället för att vara en våldsromantiserande narcissistisk mansgris hade varit en stöttande far som lärt mig om empati och hårt arbete. (han lärde mig dock mycket om hur jag inte vill vara mot mina egna barn).

Eller om min mor som jag älskar djupt inte hade varit en bipolär galning,
eller om jag som diabetes fri kanske pallat med skolan?
Eller att driva min firma?

Eller så kanske jag bara är en f*ck-up som hade varit på precis samma ställe oavsett ;-).

Dock så vill jag säga att jag avundas dig om du inte känner igen dig alls i detta, jag avundas dig som kanske känner att ”jag är där jag vill vara” och jag hoppas att ni själva förstår hur relativt bra ni har det!

En av sakerna jag resonerat extra mycket kring är om diabetes har påverkat min energi? jag kan inte minnas att jag nånsin känt mig ”pigg” i alla fall inte sen barnsben och innan diabetes?

Eller är det bara så att min sena tuffa uppväxt blev avbytt med tidigt föräldraskap och att sopa ihop spillrorna som den ignoranta snorvalpen jag var, lämnade till mitt äldre själv?

Bild på mig vid 22 års ålder med min först-föda son.



Oavsett vad alla svaren kan tänkas vara så sitter jag här nu och tittar tillbaka på hur korkad jag var, och skyller mig själv!
Men jag kanske kan hjälpa andra att inte göra samma misstag som jag?
Att få vara den jag själv hade behövt!

Den här texten är även inledningen till ett samarbete jag startar upp med min mor som också bloggar, där vi från två håll ska försöka tackla att berätta om dom där åren med social misär, alkohol, diabetes, idioter, änglar och allt annat bombat som hände!

Hennes blogg hittar ni här: https://missbipopular.wordpress.com/