Två veckor av budskap.

Det är nu två veckor sedan jag tog det skräckinjagande men glädjefulla beslutet att belysa min diagnos på det mest effektfulla sättet jag kunde komma på.

För vissa kanske det är en baggis men för mig som helst levt så anonymt jag kunnat i 20 år så var det läskigt att kasta sig ut såhär.

14-5-12,9,0

Med skräckblandad förtjusning vart jag mer och mer uppmärksammad för det, första frågan var som ett slag i magen och jag insåg snabbt hur defensiv jag var, svarade kort och undvikande och i stort sett bara inväntade nån dum kommentar om hur dom tror att min diagnos fungerar.

Men där och då kom jag på mig själv, fattade mod och släppte garden.
Jag tog kommando i konversationen och förklarade sakligt hur tatueringen kommit dit.

Och jag möttes av vad som kändes som beundran, som att personen i fråga såg mig som modig som var så rak.

Det ledde till ett underbart men kort samtal mitt i livet, där jag kunde förmedla verkligheten från mina ögon, en chans att lära personen om diabetes genom att avfärda visa frågor och uppmuntra andra bara genom hur jag svarade.

Personen i fråga verkade värdera informationen och jag värderade personen högt!

Så efter ett stort antal samtal och möten så måste jag säga att det vart succé, inte nog med att jag sprider mer korrekt information utan jag får möta alla dessa underbara människor som alla sakta men säkert hjälper mig att bli en bättre diabetiker och människa, jag skänker mina ödmjuka tack till alla som pratat med mig och för att det varit sånt bra bemötande.

Och avslutningsvis måste jag berätta om en händelse på vårat lokala ica där jag bor.

Sambon skickade iväg mig att köpa fika, när jag kommer in genom dörrarna så mår jag lite konstigt, jag mäter mitt blodsocker och mätaren säger lo (low).

Med andra ord var jag under mätbart värde och det här är i särklass det farligaste tillståndet för en diabetiker, dock var jag rent fysiskt inte så illa däran.

Så jag sveper förbi dricka hyllan och roffar åt mig en coca cola som jag dricker medans jag plockar ihop mina varor.

Jag ställer sedan upp den tomma burken med resten av varorna på bandet, varpå kassörskan när hon lyfter burken lättsamt säger: ”oj den hade slunkit ner redan”.


Skamset svara jag ”ja förlåt, jag är diabetiker och det vart nöd”.

Hon tittar då upp och ser mig i ögonen och svarar ”men är du ok nudå?”.

Jag känner hur genuin och varm hon är och det tåras i mina ögon när jag säger ” ja nu är jag det, tack vare colan”.

Vi önskar varandra en trevlig kväll och jag går ut mot bilen med en varm känsla i bröstet, tänk om alla var som henne, tänk om alla brydde sig om varandra så.

Annonser

En reaktion till “Två veckor av budskap.

  1. Ju mera information som sprids kring diabetes detsto bättre kunskap får gemene man och kan hjälpa. Jag är en som lär mig mer och mera för varje dag.

    Gillad av 1 person

Lämna ett svar till Anna-Karin Ivarsson Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s