En f*ck-ups bekännelser.

Ni får ursäkta det barska språket men jag kan inte hitta en svensk synonym som definierar mig bättre, den överliggande känslan av att i stort sett allt jag gjort är mer eller mindre en katastrof, om man inte räknar mina två underbara barn.

Jag har ett tiotal jobb på mitt cv, en splittrad familj (den innan min nuvarande), ett konkursat företag och en i förväg sliten kropp, jag går in på mitt andra år som ”arbetslös” och är en klen ursäkt till sambo.

Jag tyckte vid 15 års ålder att jag var vuxen och hård när jag ställde in mig på att dö i förtid ”vinandes” över min diabetes, men sanningen kanske snarare är som sådan att jag fortfarande inte slutat vara barn.

Det här är dock ingen ”tyck synd om mig” parad och jag har uppenbarligen lyckats med en sak eller två i livet och jag fortsätter sträva mot att bli en bättre människa,men det finns faktisk en tanke här bakom, ett syfte med det ni precis har läst.

Jag som säkerligen dom flesta av oss grubblar ibland ganska mycket (särskilt när jag extra duktig på att vara f*ck-up) om hur saker hade sett ut om mitt liv var annorlunda?

Och såklart är diabetes en av dem första grejerna som poppar upp! men för min egen del så har den varit bra och hindrat mig från att göra extremt dumma grejer och sett till att jag bara gjorde medel korkade saker!

Men var hade jag varit om mina föräldrar inte hade varit galna konstnärer? Om min far istället för att vara en våldsromantiserande narcissistisk mansgris hade varit en stöttande far som lärt mig om empati och hårt arbete. (han lärde mig dock mycket om hur jag inte vill vara mot mina egna barn).

Eller om min mor som jag älskar djupt inte hade varit en bipolär galning,
eller om jag som diabetes fri kanske pallat med skolan?
Eller att driva min firma?

Eller så kanske jag bara är en f*ck-up som hade varit på precis samma ställe oavsett ;-).

Dock så vill jag säga att jag avundas dig om du inte känner igen dig alls i detta, jag avundas dig som kanske känner att ”jag är där jag vill vara” och jag hoppas att ni själva förstår hur relativt bra ni har det!

En av sakerna jag resonerat extra mycket kring är om diabetes har påverkat min energi? jag kan inte minnas att jag nånsin känt mig ”pigg” i alla fall inte sen barnsben och innan diabetes?

Eller är det bara så att min sena tuffa uppväxt blev avbytt med tidigt föräldraskap och att sopa ihop spillrorna som den ignoranta snorvalpen jag var, lämnade till mitt äldre själv?

Bild på mig vid 22 års ålder med min först-föda son.



Oavsett vad alla svaren kan tänkas vara så sitter jag här nu och tittar tillbaka på hur korkad jag var, och skyller mig själv!
Men jag kanske kan hjälpa andra att inte göra samma misstag som jag?
Att få vara den jag själv hade behövt!

Den här texten är även inledningen till ett samarbete jag startar upp med min mor som också bloggar, där vi från två håll ska försöka tackla att berätta om dom där åren med social misär, alkohol, diabetes, idioter, änglar och allt annat bombat som hände!

Hennes blogg hittar ni här: https://missbipopular.wordpress.com/

Annonser

4 reaktioner till “En f*ck-ups bekännelser.

  1. Ännu en gripande berättelse som berör. Känner dig inte så väl men ser dig som en kämpe och förebild för många diabetiker. Att starta företag är att våga, det krävs mot. Du är allt annat än f*ck-ups.

    Gillad av 1 person

  2. Jag väljer att se livets ”fucks-up” som erfarenheter. Tänker att du hade inte varit den person du är idag, vem hade då din sambo haft att bli förälskad i? Att reta sig på? Att kramas med? Dina barn älskar dig för den du ÄR, vem hade dom haft att älska om du inte varit just DU!
    Mina 42år på jorden har varit rätt perfekta, stabilt uppvuxen med gifta (tills jag var 14år), sunda föräldrar, min pappa har diabetes typ1 och jag fick det i arv (23år gammal)(shit happens) som 16åring (bad or good?) träffade jag den 11år äldre man som jag idag är gift med och har två barn med. Kanske det mest fruktansvärda jag varit med om hände förra året, då min mamma 71år ung drabbades av cancer, aggressiv och obotlig, på två månader tynade hon bort och lämnade jordelivet den 25maj, jag har ännu inte hämtat mig, hittat balans, men jag kämpar, jag gråter och saknar, jag glädjs och älskar, jag fortsätter sakta leva det liv jag lever.
    Sträck på dig, DU är värdefull för många, älskad för att just DU är DU! Du kan inte förändra det som varit men du kan förändra det som sker framåt.
    Stora kramar ❤️❤️❤️❤️

    Gillad av 1 person

    1. Poetiskt, vackert och inspirerande. Vi lär oss varje dag och du var definitivt min dagsläxa. Jag håller med dig till fullo. Och jag är nöjd över var mitt liv är, även om jag fortfarande inte vart jag landar (om jag någonsin kommer veta?!?) tack för din berättelse och jag kan bara av den korta storyn säga att din mamma gjorde ett bra jobb som hon garanterat är nöjd över 🙂 och jag tänkte på senast idag att ett liv med diabetes är bättre än inget liv alls! Tack för ditt inlägg 💕

      Gilla

Lämna ett svar till jonatan_olls Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s