En f*ck-ups bekännelser.

Ni får ursäkta det barska språket men jag kan inte hitta en svensk synonym som definierar mig bättre, den överliggande känslan av att i stort sett allt jag gjort är mer eller mindre en katastrof, om man inte räknar mina två underbara barn.

Jag har ett tiotal jobb på mitt cv, en splittrad familj (den innan min nuvarande), ett konkursat företag och en i förväg sliten kropp, jag går in på mitt andra år som ”arbetslös” och är en klen ursäkt till sambo.

Jag tyckte vid 15 års ålder att jag var vuxen och hård när jag ställde in mig på att dö i förtid ”vinandes” över min diabetes, men sanningen kanske snarare är som sådan att jag fortfarande inte slutat vara barn.

Det här är dock ingen ”tyck synd om mig” parad och jag har uppenbarligen lyckats med en sak eller två i livet och jag fortsätter sträva mot att bli en bättre människa,men det finns faktisk en tanke här bakom, ett syfte med det ni precis har läst.

Jag som säkerligen dom flesta av oss grubblar ibland ganska mycket (särskilt när jag extra duktig på att vara f*ck-up) om hur saker hade sett ut om mitt liv var annorlunda?

Och såklart är diabetes en av dem första grejerna som poppar upp! men för min egen del så har den varit bra och hindrat mig från att göra extremt dumma grejer och sett till att jag bara gjorde medel korkade saker!

Men var hade jag varit om mina föräldrar inte hade varit galna konstnärer? Om min far istället för att vara en våldsromantiserande narcissistisk mansgris hade varit en stöttande far som lärt mig om empati och hårt arbete. (han lärde mig dock mycket om hur jag inte vill vara mot mina egna barn).

Eller om min mor som jag älskar djupt inte hade varit en bipolär galning,
eller om jag som diabetes fri kanske pallat med skolan?
Eller att driva min firma?

Eller så kanske jag bara är en f*ck-up som hade varit på precis samma ställe oavsett ;-).

Dock så vill jag säga att jag avundas dig om du inte känner igen dig alls i detta, jag avundas dig som kanske känner att ”jag är där jag vill vara” och jag hoppas att ni själva förstår hur relativt bra ni har det!

En av sakerna jag resonerat extra mycket kring är om diabetes har påverkat min energi? jag kan inte minnas att jag nånsin känt mig ”pigg” i alla fall inte sen barnsben och innan diabetes?

Eller är det bara så att min sena tuffa uppväxt blev avbytt med tidigt föräldraskap och att sopa ihop spillrorna som den ignoranta snorvalpen jag var, lämnade till mitt äldre själv?

Bild på mig vid 22 års ålder med min först-föda son.



Oavsett vad alla svaren kan tänkas vara så sitter jag här nu och tittar tillbaka på hur korkad jag var, och skyller mig själv!
Men jag kanske kan hjälpa andra att inte göra samma misstag som jag?
Att få vara den jag själv hade behövt!

Den här texten är även inledningen till ett samarbete jag startar upp med min mor som också bloggar, där vi från två håll ska försöka tackla att berätta om dom där åren med social misär, alkohol, diabetes, idioter, änglar och allt annat bombat som hände!

Hennes blogg hittar ni här: https://missbipopular.wordpress.com/

Annonser

En diabetikers största rädsla? (eller en av dem?)

När jag för 14 år sedan var 18 år och som djupast i träsket kring vad jag trodde var min dödsdom. (hade fått en felaktig diagnos om njursvikt).
Så satt jag och spelade för att komma bort från verkligheten, när den på ett väldigt läskigt sätt gjorde sig påmind!

Ett av momenten i spelet är att blända spelaren med en plötslig vit och starkt lysande bild på skärmen, i den bländningen så såg jag för första gången ”fläcken”.

Den lilla rackaren var stor som en fjärdedels lillfingernagel om jag sträckte ut armen till max.
Den var rosalila i tonen och påminde mycket om en sådan fläck man får i synfältet när man tittat in i solen.
Jag gick och la mig med antagandet att den skulle försvinna under natten, men på morgonen var den kvar där, mitt i synfältet en aning till höger.

Det här var 2005, hösten 2007 så söker jag hjälp hos min diabetes sköterska, Fläcken har då fått sällskap av tre till fyra fläckar till, och börjar oroa mig!

Otaliga läkarbesök och tester senare så får jag ett brev av överläkaren på ögonmottagningen, runt 2010…
I brevet står det att jag har perfekt syn och att man kan inte hitta några fel över huvud taget på min ögon.

Det brevet, som jag för övrigt fick igen när jag försökte söka mer vård skrämde livet ur mig!
Vad var felet? för oavsett vad läkarna sa så satt fläckarna där!
Hade jag en tumör? hade jag fått skador av den påstådda hjärnsvullnaden jag skulle fått av min ketonförgiftning 2003? (en av flera saker som sades i vad jag anser var ren skrämsel propaganda när jag var tonåring i ett försök att få mig att sköta min diabetes(mer om det kommer)).

Jag har sedan dess laser behandlat mina ögon och nånstans inom mig hoppades jag att det skulle åtminstonde påverka nått, men det gjorde det inte, och min ögonläkare hävdar än idag att mina fläckar inte går att förklara!

Men så i somras så fick jag ett gratis ex av illustrerad vetenskap i brevlådan, och som en gudasänd gåva så var det en artikel om diabetes relaterad retinopati.

bild från illustrerad vetenskap nr 10/2018

Jag visade min läkare ovanstående bild och hen valde att dementera den, hen trodde inte att skribenten hade förstått det hela rätt för att det är det jag får laserbehandling för men det förklarar inte fläckarna, (fast bilden stämmer skrämmande bra med det jag upplever).

Så nu tack vare denna underbara community har jag börjat jaga s:t eriks sjukhuset i Stockholm för att dom ska vara grymt bra! Och har även skickat mina journaler till diabetesförbundet för att se vad som kan göras!

Och till saken ska sägas att jag har levt mitt liv som jag velat, jag har bara mig själv att skylla för ev diabetesrelaterade skador, men hade jag fått veta 2007 att det var diabetes relaterat så kanske rädslan för blindhet hade varit drivande nog att få mig på spår, det kommer vi aldrig få veta men det jag kan göra är att hjälpa till med att det aldrig händer igen, ifall det är diabetes relaterat och att vården inte gjort som dom ska.

Och varje dag trycker sig dom skrämmande tankarna in angående körkortet, blindhet, vad min sambo och mina barn ska behöva uppleva om det händer och hur jag ska hantera mitt framtida liv om det händer…
Jag tröstar mig med att jag älskar musik och att jag inte behöver synen för det…

Men som alla ni andra där ute så ger jag inte upp! Ska jag bli blind så ska jag åtminstone tagit striden för det först!

Fortsättnig följer!

Efter lasring på ena ögat, creepy dude!

Ingen återvändo!

Idag tog jag steget mot att aldrig mer kunna dölja min diabetes, en dröm som jag haft sedan i somras infriade sig idag på bästa sätt när Philip Tune’r på anvil tatoo i västerås framställde skönheten på bilden.

För mig var detta ett viktigt steg framför allt för att jag nu på arbetsintervjuer inte kan missa eller undvika detta, för även om jag genuint tror att min diagnos är mer last än fördel (oavsett hur fel det än må vara) så har jag nu i alla fall fördelen att när jag väl hittar min plats i arbetslivet så kommer det vara ett öppnare liv jag lever.

För att även om det låter märkligt och fast jag inte resonerade över det förrns efteråt så var hemlighetsmakeriet väldigt tungt för mig, och mitt liv blev betydligt lättare när jag öppnade upp mig om min diabetes.

Och om du är precis som jag var, en av dom som lever i hemlighet, så kan jag varmt rekommendera att ”komma ut” med det, det var inte så farligt som jag trodde och även fast jag fått svara på en massa frågor och fått hantera andra personers oro över mitt mående så avtar det allt eftersom och du slipper smyga med låga eller höga blodsocker och sprutor eller pump.

En krossad myt, finalen! författaren berättar!

Om ni snubblar över den här historien för första gången så vill ni nog först läsa inlägg 1 följt av inlägg 2, jag kan nästan garantera rolig läsning :)!

Jag har efter jätte bra feedback från er! (Communityn)! Varit i kontakt med författaren till artikeln från 2004 (som gör samma experiment som jag redan 2004) nämligen Bo Berger för att få reda på mer vad som hände i samband med dessa bilder och påståenden som än idag florerar kring diabetes communityn.

Så här nedan kommer mina frågor och hans svar på vad som hände sedan.

”Fråga 1: Hur var responsen på din artikel?
1a. Från företag?
1b. Från vården?
1c. Från allmänheten?

Fråga 2: Vad var din titel när du skrev artikeln och vad har du för titel idag?

Fråga 3:Bilden återkommer igen? vad tänker du om det och vad tror du att det beror på?

Fråga 4: varför anser du att det är viktigt att belysa och motbevisa en fråga som för vissa kanske ses som ”nödvändigt överdriven” i syftet att bibehålla ev hygienen i samband med sprutorna?

Fråga 5: fick du någonsin svar från bd?

Fråga 6: vad är rekommendationen idag? vad är den baserad på? och vad är dina tankar kring dom rekommendationer man får?

Sedan får du gärna lägga till frågor om du tycker nån saknas, jag hoppas att fråga 4 inte tolkas som utmanade mot dig, då tanken snarare är att på ett bra sätt belysa varför man behöver vara kritisk till information ibland.
Återigen tack för svar och för att du hjälper mig och hjälper communityn med vad som verkar vara en återkommande fråga.  
Mvh jonatan”

Artikeln Bo Berger syftar på är artikeln i inlägg nr2 .

Bo Berger svarade:

”1a. Reaktion från företaget framgår av artikeln du bifogade. Man hävdade att deras bilder var korrekt publicerade och att vi måste ha gjort något fel. Den ”forskare” som BD hänvisade till hörde aldrig av sig och någon ytterligare dokumentation från BD kom aldrig till mig.

1b. Reaktion från vården kom endast från Anders Frid docent i Lund. Han hävdade att man inte kan bortse från infektionsrisken vid återanvändning av kanyler.
Jag svarade att jag under 30 år arbetat med ca 1000 diabetiker på mottagningen i Skövde, nästan alla med insulinbehandling. Således hade mina patienter erfarenhet av 1000 x 4 x 365 x 30 = över 40 miljoner injektioner.
INGEN kunde rapportera infektion efter enstaka injektion.
Däremot förekommer det infektioner efter kvarliggande kanyler vid CGMS, insulinpump m.m.

1c. Reaktion från patienterna var ofta: ”Det visste jag väl redan. Så har jag gjort länge, utan att berätta för diabetesmottagningen”.

2. Min titel då var Överläkare Endokrinsektionen Kärnsjukhuset i Skövde (Numera har någon pappersvändare bytt namn på sjukhuset till ”Skaraborgs Sjukhus Skövde” och jag har blivit pensionär).

3. Bilderna som ursprungligen publicerades av BD är vetenskapliga förfalskningar som enligt BD gjorts av en ”forskare” (namngiven i artikeln). Denna person vet jag inte om han över huvud taget existerar. Varken han eller BD har efter artikeln besvarat brev eller frågor.

4. Denna fråga besvarade jag väl delvis under punkten 1b.

5. Nej.

6. Denna fråga bevarade jag väl också delvis under punkt 1b.

Lycka till med spridningen av dessa uppgifter. mvh Bosse Berger”

Min egen slutsats kring detta är att vibben jag haft i så många år att vi diabetiker har mer insyn i oss själva än vad nån annan har stämmer.
Så länge vi inte är rädda för men respekterar våran diagnos så kan vi på egen maskin hitta våra egna vägar!
Dock ska man alltid bedöma sig själv kritiskt och vara nyfiken, är min tanke förnuftig? har jag researchat? känns det rätt? om du uppfyller alla och har en närstående runt dig? då kanske det är dags att testa?
För ingen simulering eller forskning i världen kan räkna ut exakt dina förutsättningar eller hur ditt liv ser ut, dessa saker vet bara du!

En krossad myt del 2!

Jag vill börja med att tacka för allt engagemang som lagts ner av er läsare från mitt föregående inlägg, där jag utmanar och testar huruvida en bild angående slitage av pennkanylerna vi har till våra diabetes sprutor stämmer.

Läs om det här!

Jag fick även ta del av ett dokument som publicerats i Läkartidningen ❙ Nr 49 ❙ 2004 ❙ Volym 101 skriven av en Bo Berger, dåvarande överläkare vid medicinkliniken, Kärn-sjukhuset, Skövde, som ni kan läsa nedan!

En bra ide kommer aldrig ensam och min ide vart slagen med nästan 15år 🙂 (att utmana bilden i toppen)

När jag var tonåring så led jag svårt av skam känslor kring min diabetes och valde att sluta ta mina sprutor, när jag efter en svår ketonförgiftning bestämde mig för att jag inte ville dö på det sättet så utvecklade jag ett system där jag tog sprutan genom kläderna.

Detta vart väl på sätt och vis lyckat för min värden vart naturligtvis bättre av att jag började ta insulin.

Och för första gången såg jag fram emot att åka till mottagningen och visa mitt resultat, ett resultat som såklart överraskade min dåvarande läkare och som såklart ledde till frågan vad som hade ändrats som fick mig att bli lite bättre.

Att berätta mitt ”knep” var det sämsta jag kunde gjort, istället för att belysa och uppmuntra denna knepiga tonåring så valde vården att släcka det lilla ljus av lycka som uppstått.

Jag och min mor fick skäll efter noter angående hur farligt att det var att ta sprutan genom kläderna, hur dödliga infektioner kunde uppstå, hur dosen kunde bli fel och att det var ett mirakel att det ens kom ut insulin alls.
*Edit*(hade för övrigt 12mm nålar då som är mer än dubbelt så långa mot dem jag har idag)

Nedslagen gick jag därifrån, arg och frustrerad! ”blinda jävla kärring som inte kan se hur mitt liv är” muttrade jag för mig själv i mina tankar.
Men i bilen på vägen hem säger min mamma till mig: ”Du har varit duktig, och om det funkar för dig så fortsätt!”

Ett viktigt budskap som jag burit med mig, och som jag stolt bär nu då jag som engagerad person med diabetes kanske hittar mina egna vägar trots rekommendationer.

Men förstå mig rätt, rekommendationerna finns där av en anledning och jag vill inte uppmuntra nån till nått mer än att hitta sin egen väg och få sin diabetes att funka!

Läs mer i del 3 ===>>Klicka här<<===

Krossad myt?

För ett tag sedan surfade jag förbi understående bild med tillhörande text, många var förfärade men minst en person skrev att bilden var fake…
Det måste kollas upp tänkte jag som med mitt digitala mikroskåp, sprutnålar och en apelsin i högsta hugg slängde mig framför datorn!

Jag kan ju tillägga att just mitt mikroskop bara förstorar x250 och det ser ut som att bilden har desto mer förstoring, men jag tycker endå att bilder ger hyfsat rättvis bild :).

oanvänd nål
oanvänd nål från sidan.

Jag provade ett stick, 5 stick och 10 stick på mig själv i magen, och på grund av att det var så liten skillnad på bilderna så hoppar vi till tio stickaren och har därmed dubblat det värsta exemplet på första bilden.

10 stick hud
10 stick hud sidan

ok, så runt här börjar tålamodet och skinnet tryta lite så jag gick över till alla vår trogna tränings apelsin, för att inte slita ännu mer på erat tålamod så lägger jag upp bilderna med 60!?! stick direkt…

apelsin 60 stick
apelsin 60 stick från sidan

återigen kan vi se att trots många stick senare så är det minimala skador som bäst och lite beläggningar, därmed gav jag upp vad som var ”normalt till semi normalt slitage”.

Dock i sann mythbusters anda så måste jag ju ta reda på hur en nål kan bli så skadan som på bilden…

Jag började med att ”tappa” sprutan med nålen först ner i träbordet jag sitter vid.

Ett stick i träbord
Ett stick i träbord från sidan.

ok, så nu kan vi faktiskt se början till reala skador på spetsen med lite krökt öppning och vågiga former, vi är dock inte i närheten av ”femte sticket” på våran referens bild…

Så nu tappade jag den i metall beslaget på sagda bord istället (känner mig extremt vetenskaplig här).

Misslyckat stickförsök i metall
misslyckat stickförsök i metall, sidan.

Nu börjar vi ju faktiskt närma oss det ”femte sticket” i bilden och jag tror vi kan vara ganska överens om att det antingen handlar om andra nålar eller nån form av skrämsel.

Jag kan på sätt och vis förstå hur man vill använda en sådan bild för att främja byte av nålar på reguljär basis, för även om det var roande att ”ta udden” av ”myten” så vill jag ändå belysa vikten av att byta nål både av hygieniska skäl men även för att jag under mina 20 år av diabetes verkligen upplever att nålen blir sliten och ibland t.om med får stop!
Däremot tycker jag faktiskt inte att missvisande information är ok oavsett medlen det främjar!

Om nån har mer information om sagda bild så tar jag jätte gärna emot det då jag via google image sök inte hittade var den kommer ifrån eller vem som publicerat den.
Vi ska heller inte glömma att den kan ha används i beskrivande syfte som i ”såhär känns det” för att sedan bli misstagen som fakta.

Och återigen, jag är ingen expert eller läkare, bara en knäppgök med fritid och ett mikroskop… men ser gärna att ämnet diskuteras :-).

Nålen jag använde var för övrigt en BD 0,25x5mm!

Läs mer i del 2! ===>>Klicka här<<===

Och i del 3! ===>>Klicka här<<===

Varför jag?

Och vad gör jag nu?
Hur kommer mitt liv bli?
Kommer jag få nån av komplikationerna som läkarna talar om?

Jag vill börja med att säga att jag är förutom diabetiker ingen läkare eller psykolog, jag delar bara mina tankar och hoppas att kunna hjälpa nån.

Dom frågorna som står skrivna däruppe tror jag alla diabetiker har frågat sig? Jag vet att jag har det! Och jag har inga universella svar, mer än att det oftast inte är så illa som man tror.

Det jag har observerat med diabetes typ 1 är att den är rättvis, den är rättvis i att det spelar ingen roll vem du är eller var du kommer ifrån, det spelar ingen roll om du är gammal eller ung, rik eller fattig.

Den är även fruktansvärt orättvis på samma sätt, den drabbar redan drabbade, den drabbar barn, den drabbar föräldrar, syskon,vänner och älskade.

Och om du blir drabbad direkt eller indirekt, eller om du redan är drabbad sedan länge. Låt det göra ont, var ledsen, hata skiten!
Det finns dem som kommer säga att det finns värre saker att råka ut för, det finns även dom som kommer tycka att det är det värsta som finns.
Oavsett så är det en strid som är unik för varje person, men som inte går att mäta i bättre eller sämre.

Men kom också ihåg att livet är bra och speciellt trots motgångar, att för varje strid du tog så vart du lite starkare, och fast det suger att ha lågt blodsocker så finns det inget godare än att inta socker i det tillståndet.
Det är en vinst när du mäter efter maten och ligger perfekt!
Och även fast du kanske inte kommer kunna göra allt som finns tillgängligt så kan du fortfarande göra otroligt mycket! Livet tar inte slut med diabetes, det blir lite skörare och lite annorlunda men samtidigt så brukar det visa hur mycket din omgivning faktiskt bryr sig om dig!

Och även om du inte tycker det om dig själv så är du en hjälte, för varje spruta,mätning,läkarbesök och bloddroppe du ger.
Du kanske inte tycker själv att det gör dig till hjälte men för alla runt omkring dig så är du det, bara genom att faktiskt finnas kvar och kämpa, kämpa för att finnas för barn,barnbarn,mamma,pappa,vänner och alla andra som älskar dig!

Det här kanske är lite corny och över-heroiskt men det är genuint hur jag känner! För mig är du hjälte! oavsett typ av diabetes eller om du är anhörig!

Tillsammans kommer vi klara det!

*edit* grabbens spider-man mask kanske var lite för liten 😀