En f*ck-ups bekännelser.

Ni får ursäkta det barska språket men jag kan inte hitta en svensk synonym som definierar mig bättre, den överliggande känslan av att i stort sett allt jag gjort är mer eller mindre en katastrof, om man inte räknar mina två underbara barn.

Jag har ett tiotal jobb på mitt cv, en splittrad familj (den innan min nuvarande), ett konkursat företag och en i förväg sliten kropp, jag går in på mitt andra år som ”arbetslös” och är en klen ursäkt till sambo.

Jag tyckte vid 15 års ålder att jag var vuxen och hård när jag ställde in mig på att dö i förtid ”vinandes” över min diabetes, men sanningen kanske snarare är som sådan att jag fortfarande inte slutat vara barn.

Det här är dock ingen ”tyck synd om mig” parad och jag har uppenbarligen lyckats med en sak eller två i livet och jag fortsätter sträva mot att bli en bättre människa,men det finns faktisk en tanke här bakom, ett syfte med det ni precis har läst.

Jag som säkerligen dom flesta av oss grubblar ibland ganska mycket (särskilt när jag extra duktig på att vara f*ck-up) om hur saker hade sett ut om mitt liv var annorlunda?

Och såklart är diabetes en av dem första grejerna som poppar upp! men för min egen del så har den varit bra och hindrat mig från att göra extremt dumma grejer och sett till att jag bara gjorde medel korkade saker!

Men var hade jag varit om mina föräldrar inte hade varit galna konstnärer? Om min far istället för att vara en våldsromantiserande narcissistisk mansgris hade varit en stöttande far som lärt mig om empati och hårt arbete. (han lärde mig dock mycket om hur jag inte vill vara mot mina egna barn).

Eller om min mor som jag älskar djupt inte hade varit en bipolär galning,
eller om jag som diabetes fri kanske pallat med skolan?
Eller att driva min firma?

Eller så kanske jag bara är en f*ck-up som hade varit på precis samma ställe oavsett ;-).

Dock så vill jag säga att jag avundas dig om du inte känner igen dig alls i detta, jag avundas dig som kanske känner att ”jag är där jag vill vara” och jag hoppas att ni själva förstår hur relativt bra ni har det!

En av sakerna jag resonerat extra mycket kring är om diabetes har påverkat min energi? jag kan inte minnas att jag nånsin känt mig ”pigg” i alla fall inte sen barnsben och innan diabetes?

Eller är det bara så att min sena tuffa uppväxt blev avbytt med tidigt föräldraskap och att sopa ihop spillrorna som den ignoranta snorvalpen jag var, lämnade till mitt äldre själv?

Bild på mig vid 22 års ålder med min först-föda son.



Oavsett vad alla svaren kan tänkas vara så sitter jag här nu och tittar tillbaka på hur korkad jag var, och skyller mig själv!
Men jag kanske kan hjälpa andra att inte göra samma misstag som jag?
Att få vara den jag själv hade behövt!

Den här texten är även inledningen till ett samarbete jag startar upp med min mor som också bloggar, där vi från två håll ska försöka tackla att berätta om dom där åren med social misär, alkohol, diabetes, idioter, änglar och allt annat bombat som hände!

Hennes blogg hittar ni här: https://missbipopular.wordpress.com/

Annonser

En diabetikers största rädsla? (eller en av dem?)

När jag för 14 år sedan var 18 år och som djupast i träsket kring vad jag trodde var min dödsdom. (hade fått en felaktig diagnos om njursvikt).
Så satt jag och spelade för att komma bort från verkligheten, när den på ett väldigt läskigt sätt gjorde sig påmind!

Ett av momenten i spelet är att blända spelaren med en plötslig vit och starkt lysande bild på skärmen, i den bländningen så såg jag för första gången ”fläcken”.

Den lilla rackaren var stor som en fjärdedels lillfingernagel om jag sträckte ut armen till max.
Den var rosalila i tonen och påminde mycket om en sådan fläck man får i synfältet när man tittat in i solen.
Jag gick och la mig med antagandet att den skulle försvinna under natten, men på morgonen var den kvar där, mitt i synfältet en aning till höger.

Det här var 2005, hösten 2007 så söker jag hjälp hos min diabetes sköterska, Fläcken har då fått sällskap av tre till fyra fläckar till, och börjar oroa mig!

Otaliga läkarbesök och tester senare så får jag ett brev av överläkaren på ögonmottagningen, runt 2010…
I brevet står det att jag har perfekt syn och att man kan inte hitta några fel över huvud taget på min ögon.

Det brevet, som jag för övrigt fick igen när jag försökte söka mer vård skrämde livet ur mig!
Vad var felet? för oavsett vad läkarna sa så satt fläckarna där!
Hade jag en tumör? hade jag fått skador av den påstådda hjärnsvullnaden jag skulle fått av min ketonförgiftning 2003? (en av flera saker som sades i vad jag anser var ren skrämsel propaganda när jag var tonåring i ett försök att få mig att sköta min diabetes(mer om det kommer)).

Jag har sedan dess laser behandlat mina ögon och nånstans inom mig hoppades jag att det skulle åtminstonde påverka nått, men det gjorde det inte, och min ögonläkare hävdar än idag att mina fläckar inte går att förklara!

Men så i somras så fick jag ett gratis ex av illustrerad vetenskap i brevlådan, och som en gudasänd gåva så var det en artikel om diabetes relaterad retinopati.

bild från illustrerad vetenskap nr 10/2018

Jag visade min läkare ovanstående bild och hen valde att dementera den, hen trodde inte att skribenten hade förstått det hela rätt för att det är det jag får laserbehandling för men det förklarar inte fläckarna, (fast bilden stämmer skrämmande bra med det jag upplever).

Så nu tack vare denna underbara community har jag börjat jaga s:t eriks sjukhuset i Stockholm för att dom ska vara grymt bra! Och har även skickat mina journaler till diabetesförbundet för att se vad som kan göras!

Och till saken ska sägas att jag har levt mitt liv som jag velat, jag har bara mig själv att skylla för ev diabetesrelaterade skador, men hade jag fått veta 2007 att det var diabetes relaterat så kanske rädslan för blindhet hade varit drivande nog att få mig på spår, det kommer vi aldrig få veta men det jag kan göra är att hjälpa till med att det aldrig händer igen, ifall det är diabetes relaterat och att vården inte gjort som dom ska.

Och varje dag trycker sig dom skrämmande tankarna in angående körkortet, blindhet, vad min sambo och mina barn ska behöva uppleva om det händer och hur jag ska hantera mitt framtida liv om det händer…
Jag tröstar mig med att jag älskar musik och att jag inte behöver synen för det…

Men som alla ni andra där ute så ger jag inte upp! Ska jag bli blind så ska jag åtminstone tagit striden för det först!

Fortsättnig följer!

Efter lasring på ena ögat, creepy dude!